Pentekostal ortodoxi – ett nytt sätt att vara pingstvän
En av det senaste årets mest läsvärda böcker, inte minst ur ett ekumeniskt perspektiv, är Pentecostal Orthodoxy, med undertiteln Toward an Ecumenism of the Spirit, skriven av Emilio Alvarez och utgiven på ansedda InterVarsity Press i Illinois. Här bjuds vi en ingående redogörelse för och reflexion över ett stilla men växande fenomen inom pingst-karismatiska rörelser, framför allt i det globala Syd, och i synnerhet i de afro-latinska miljöer som författaren själv är en del av. Emilio Alvarez skildrar pingstvänner som återvänder till den tidiga kyrkans källor, den monastiska spiritualiteten och framför allt till en liturgisk praxis präglad av fördjupad sakramental medvetenhet – men utan att konvertera till de historiska kyrkorna.

Emilio Alvarez är själv pastor i en pingstförsamling i USA, dessutom biskop inom ett nätverk av kyrkor som går under namnet Union of Charismatic Orthodox Churches. Han är sprungen ur vad han beskriver som en ”traditionell fundamentalistisk pingsttradition”, med en rik palett av under, tecken och tungotal – något han fortsatt helhjärtat omfamnar – men har ”hittat hem” i det han återkommande i sin bok kallar den Stora Traditionen. När Alvarez talar om Pentecostal Orthodoxy syftar begreppet ”ortodoxi” inte exklusivt på de östortodoxa kyrkorna utan på den tradition som såväl den romersk-katolska som de östliga och orientaliska kyrkorna har gemensam. Här gäller den definition av katolicitet som formulerades på 400-talet av munkfadern Vincent av Lérins i den pregnanta latinska satsen ubique, semper, omnibus – den tro som omfattas överallt, alltid och av alla. Ett riktmärke som intressant nog även starkt påverkade John Wesley och som Emilio Alvarez gärna anknyter till.
Samtidigt är Alvarez tydlig med att han för egen del funnit hur det framför allt är i mötet med kyrkan i öst, inte minst de grekiska kyrkofäderna och den ortodoxa liturgins betoning av eukaristin, som han själv känner sig mest hemma som pingstvän. ”Vad är det i liturgin och sakramentaliteten, särskilt eukaristin”, frågar han, ”när den förenas med tidig afrikansk kristendom, som får många afro-latinska pingst-karismatiker att attraheras av den Stora Traditionen?” Hans bok är ett försök att ge svar på den frågan.
Emilio Alvarez företräder en djärv Andens ekumenisk och menar att pentekostalismen, genom sin mångfacetterade andlighet och teologi, har större förutsättningar än andra protestantiska rörelser att anknyta till den mystika och monastiska kristna traditionen. Likheterna mellan monastisk och pentekostal spiritualitet är särskilt tänkvärd och Alvarez är inte ensam om att påpeka den. Samma iakttagelse görs av andra ledande pingstteologer, som till exempel Amos Yong, Steven Land och Dale Coulter. Den senare menar att ”pingstvänner kan, genom att återupptäcka vad de har gemensamt med monastisk spiritualitet, börja förstå sig själva inom den kristna traditionens större väv”, medan Land påpekar att en genuin pentekostal andlighet lutar mer mot öst än mot väst i sin förståelse av frälsning som theosis, gudomliggörelse. Pingstvänner har därför mycket att lära, menar han, av personer som Gregorios av Nyssa, Makarios Egyptiern och Symeon den Nye Teologen.
Själva termen ”pentekostal ortodoxi” representerar för Emilio Alvarez det som kommer till uttryck när ”delar inom den bredare pingströrelsen återupptäcker den Stora Traditionens teologiska och andliga rikedomar”. I synnerhet gäller det ett förnyat söndagligt firande av eukaristin. Element av liturgisk/sakramental tillbedjan präglar gudstjänsterna i dessa pingst-karismatiska församlingar, samtidigt som man behåller en ”affektiv spiritualitet och teologi”. Begreppet affektiv ska inte förstås som “känslosam”, Alvarez använder ordet för att beskriva en andlighet präglad av värme och innerlighet.
Den pentekostala ortodoxi som biskop Alvarez företräder inbegriper även en återupptäckt av den tidiga kyrkans tolkning av Skriften, kyrkoårets rytm, användandet av liturgisk klädsel, trosbekännelsen, konciliernas beslut och kyrkofädernas skrifter under de fem första århundradena. Men den mest markanta skillnaden mellan den pentekostala ortodoxin och mer traditionell pingströrelse är just, menar Alvarez, ”den konsekventa liturgiska och sakramentala praxis som utmärker de eukaristiska gemenskaperna”.
Hur ser då den sakramentssyn som Alvarez företräder ut, i synnerhet när det kommer till eukaristin? Han värjer sig både för den katolska läran om transsubstantiation (även om han kan förstå dess aristoteliska underbyggnad) och en kvasi-luthersk idé om konsubstantiation. Hellre talar han om en ”sakramental ontologi” som skiljer mellan vad som enbart är tecken eller symbol och vad som är ett sakrament. Medan det förra inte har någon förbindelse med det som det symboliserar, har det senare del i det mysterium det pekar mot. ”I det avseendet”, skriver Alvarez, ”står den pentekostala ortodoxin närmare en ortodox sakramental teologi än katolsk teologi.” Det är ingen tillfällighet att en av de ortodoxa teologer han flitigast citerar är Alexander Schmemann, vars eukaristiska vision inspirerat till gudstjänstförnyelse i både öst och väst.
Alvarez är samtidigt väl medveten om att många traditionella pingstvänner håller fast vid en ”zwingliansk misstänksamhet” när det kommer till sakramental praxis, och att själva termen sakrament fortfarande förknippas med något ”katolskt”. Likväl förutspår han, utifrån det han ser hända, att pentekostal ortodoxi kommer att bli ”en viktig del av pentekostalismen under de kommande decennierna, framför allt i det globala Syd”.
Finns då i Sverige församlingar som är exempel på denna ”pentekostala ortodoxi”? Vi återkommer till frågan nästa fastedag.