Ordleken

Tisdagens läsning: Jer 1:11-19.

Tydligen befinner sig Jeremia utomhus, bland fruktträden på familjegården i Anatot, när kallelsen når honom. Samtidigt som han hör Guds röst lägger han märke till en kvist av ett mandelträd som just slagit ut i blom. Gud talar till Jeremia genom en ordlek som vår bibelöversättning inte lyckas fånga. Mandelträd heter på hebreiska shaqed som är snubblande likt ordet för vaka, shoqed. Kanske har det fått sitt namn av att mandelträdet blommar först av alla träd, redan i januari. Det utgör ett vaksamhetens tecken, ett första varsel om våren.

Jeremia brottas med den fråga varje profet möter: om han nu svarade ja till uppdraget att vara Guds mun, hur kunde han veta att det skulle bära, att de budskap han förmedlade skulle gå i uppfyllelse? Herren svarar honom med en ordvits. Jeremia dechiffrerar gåtan. Mandelträdets budskap är dolt i trädets namn. Så som Jeremia hade sett en gren av ett mandelträd (shaqed), så skulle Herren vaka (shoqed) över sitt ord och ta ansvar för dess uppfyllelse. 

Mandelträdet symboliserar Guds trofasthet. Det är Guds sak att ta ansvar för sitt ord. Det är profetens sak att vara Guds mun. Vad orden uträttar är inte profetens uppgift att utvärdera. Allt som rör resultat är ovidkommande ur budbärarens perspektiv. Profeten belönas för sin trohet, inte för sin framgång. Flertalet av Bibelns profeter ser inget eller åtminstone mycket lite förändras. Jeremia får från början höra att ingen skulle lyssna till honom. Tvärtom kunde han förvänta sig ursinniga utfall från dem han talade till. ”De skall angripa dig, men de skall inte besegra dig” (1:19).

Vad är poängen med att sända profeter om ändå ingen kommer att lyssna? För vems skull ges det profetiska ordet? För folket? För Jeremia? För vår skull? För dem som kommer efter oss? Den autentiska profetian är en varp med trådar från alla tider. De frågor varje profet ytterst ställer, igen och igen, får aldrig upphöra att bli ställda. Även om ingen lyssnar.