Om trons irrationalitet

 
Berättelsen om Abrahams offer – en av dagens läsningar – drar oss in i ett mysterium som är bortom allt vi kan förstå. Det vilar ett apofatiskt mörker över denna historia. Man måste, som Kierkegaard uttryckte det, närma sig den med fruktan och bävan.
Offerdramat på berget i Moria kan gärna läsas tillsammans med berättelsen om det andra offret som Gud ger Abraham instruktioner om, när han ingår förbund med honom. Det var rök och flammande eld, och vi läser att ”skräck överväldigade honom, ett stort mörker”. Här har vi att göra med berättelser som måste läsas i ljuset av den absoluta irrationalitet som präglar den tro det är fråga om.
Om vi kommer till Bibeln med våra teologiska strategier, besatta av idén att vi ska försöka förstå vad olika saker i Skriften betyder, då är risken stor att vi förlorar vår tro i mötet med berättelser som dessa.
Tron är inget man kommer fram till genom att hitta rätt metod att tolka Bibeln. Tron är något vi tar emot. Framför allt när vi läser och firar Skriftens stora händelser i liturgin. Där lär vi oss hur Skriften fungerar som ett gränssnitt mellan oss och Gud. Som Andrew Louth uttrycker det: ”Vi förstår Skriften när den blir transparent.”