Om trons dialekt

 
”Den som har öron att höra med, han höre.”
Om det påminde oss ofta Torsten Kälvemark, en av de viktiga rösterna i tidskriften Pilgrim under 25 år. Han framhöll gärna att tron kommer av ”lyssnandet” – vilket är den korrekta översättningen av bibelordet – inte av predikandet.
Därför värjde han sig för de ”teologiska kamrerarna” som alltid vill att debet och kredit ska bokföras på skilda sidor. Poesin är trons rätta dialekt, framhöll han, det är genom bilder, paradoxer och språkliga metaforer som vi når verklig insikt i det gudomliga mysteriet. I gudstjänstens liturgi och lovprisning hittar man bekännelsen. Lex orandi est lex credendi – bönen uttrycker tron. Torsten Kälvemark har skrivit om hur han lärde sig denna dialekt genom den tidiga inskolningen i tidgärden och psaltarläsningen. I sin memoarbok Vägen mellan öst och väst berättar han:
Jag tillhör den generation som var med om tidegärdens renässans i Sverige. Från min konfirmationstid vid 1950-talets mitt minns jag hur nya och tidigare okända gudstjänstformer uppenbarades för oss som då kom in i kyrkans liv: matutin och vesper, laudes och completorium. Det kändes ofta som en befrielse att delta, och det av flera skäl. Ett var att man slapp den förkunnelsens pratighet som präglade andra gudstjänster och andakter. I stället kunde man liksom andligen luta sig bakåt och låta sig bäras av vågor av tidlös tillbedjan och poetisk hängivenhet.