”Ni är en bro”
Biskop Emilio Alvarez bok Pentecostal Orthodoxy är ett försök att beskriva och ge gestalt åt en växande strömning, framför allt bland afro-latinska pingst-karismatiker, där man söker sig tillbaka till kyrkans historiska rötter, men utan att konvertera till den katolska eller ortodoxa kyrkan.
Men är då inte risken att man varken blir det ena eller det andra? Inte tillräckligt pingst och inte ortodox nog? Emilio Alvarez berättar hur han själv brottats med den frågan. ”Det känns som att vi har hamnat mitt emellan”, utbrast han vid ett tillfälle en aning missmodigt när han utgöt sitt hjärta för en vän som är ortodox präst.
”Nej”, svarade denne, ”ni är en bro. Det är därför ni är mitt emellan. Det är vad broar är till för. De förenar bägge världarna.”
Alvarez har ofta med tacksamhet återvänt till det samtalet. Hur hans ortodoxe vän förmådde bejaka ett ekumeniskt spänningsfält och se värdet i att några lever mitt emellan i stället för att välja sida. Hur den ortodoxe prästen inte, som åtskilliga andra, hävdade att det enda rimliga om man vill vara en del av den stora traditionen är att ta steget fullt ut och konvertera. ”Det finns”, konstaterar Alvarez, ”både innanför och utanför den pentekostala rörelsen är föreställning om att den som återupptäcker och vill praktisera de historiska kyrkornas liturgi och sakramentalitet, måste lämna den tradition man tillhör.”
Emilio Alvarez, som alltså är biskop inom ett nätverk av pingst-karismatiska kyrkor – The Union of Charismatic Orthodox Churches – med en autokefal struktur och en gemensam liturgi, delar i sin bok både sitt eget vittnesbörd och åtskilliga andras som gjort samma andliga resa. ”Sakramental pingstvän!”, utbrister han. ”De två ord som jag tidigare aldrig föreställt mig skulle kunna höra ihop, har för mig blivit oskiljaktiga.”
Vad Emilio Alvarez med så stor entusiasm beskriver – pingstvänner som upptäcker och berikas av ortodox teologi och liturgi – kan säkert tyckas förvånande för en del. I en skandinavisk kontext – möjligen Finland undantaget – har den traditionella pingströrelsen genomgått ett märkbart kulturskifte under de senaste 30 åren, men i en helt annan riktning. Något som avspeglas i arkitektur, stil och gudstjänstformer. Den känsla för kyrkorummets helighet, konsekvent uttryckt i de äldstes knäfall vid inträdet i rummet inför söndagens gudstjänst, liksom en tämligen sparsmakad gudstjänstordning centrerad kring bön, bibel och botbänk, som präglade många pingstförsamlingar ända in på 1980-talet, är i dag näst intill obefintlig. I detta behöver man inte lägga någon värdering, det är enbart ett konstaterande av ett brott i förhållande till den reformerta tradition ur vilken pingströrelsen i Norden historiskt är sprungen. Det som kommit i stället har växt fram under inflytande av de segment i den pingst-karismatiska rörelsen i väst, framför allt i USA, där stilidealen i hög grad är plagierade från den rådande populärkulturen, och där tillväxt och framgång är drivna ledmotiv.
I det ljuset är det inte underligt om pingstvänner som känner en dragning till kyrkans mystika och liturgiska tradition, kan upplevas som udda fåglar. Och det är förståeligt om åtskilliga som ”hittar hem” i den Stora Traditionen också tar steget fullt ut och ansluter sig till någon av de historiska kyrkorna. För en del sker det genom en långsam organisk process som det finns anledning att pastoralt bejaka. Men det är inte allas väg. Och här ger Emilio Alvarez bok ett annat perspektiv när han argumenterar för, som han uttrycker det, ”ett nytt sätt att vara pingstvän i världen”. Det handlar om ett kreativt samspel mellan den helige Andes närvaro och gestaltandet av ett sakramentalt liv. ”Pingstvänner som återupptäcker den Stora Traditionens liturgiska och sakramentala element bör tillåtas att samtidigt bevara sin identitet som pingstvänner”, skriver han och visar på ett övertygande sätt hur det globalt finns betydande strömningar inom den pingst-karismatiska rörelsen som rör sig i denna riktning, och det utan att överge det man uppfattar vara pentekostalismens differentia specifica.
Finns det då exempel i Sverige på församlingar som är uttryck för en ”pentekostal ortodoxi” av det slag Emilio Alvarez beskriver? En av de tydligaste förebilderna i dag är den frikyrkoförsamling som firar gudstjänst i Eke kapell på Kållandsö utanför Lidköping, med den eftertänksamme gymnasieläraren Josef Gustafsson som föreståndare. Eke församling, som har sina rötter i trosrörelsen och vars medlemmar till stor del kommer ur pingströrelsen, har genomgått vad som måste beskrivas som en anmärkningsvärd metamorfos. Men det intressanta är att denna förnyelseprocess varken upplevts dramatisk eller skapat splittring inom församlingen. Den har skett genom en långsam tillvänjning under ett antal år, där man i dag fullt ut firar en liturgisk-sakramental gudstjänst varje söndag. Men man gör det inom ett pingst-karismatiskt ramverk, eller med Alvarez uttryck, med en bevarad ”affektiv spiritualitet”.
”Vilken underbar tid vi lever i som pingstvänner och karismatiker!” utbrister Emilio Alvarez. Nej, han är inte ironisk, utan fortsätter:
Om du är pingstvän och trött på rippade jeans, predikanter i muskelskjorta med hundradollarsfrisyr och tonat skägg; om du känner dig trött på moralistisk terapi åtföljd av emotionell lovsång från en scen … om du törstar efter att upptäcka andliga, kontemplativa och teologiska skrifter av fäderna och mödrarna i den tidiga kyrkan; om du känner dig frustrerad över predikningar som aldrig anknyter till klassisk hermeneutisk bibelutläggning; om du märker att du längtar efter en förnyad praktik av en liturgisk och sakramental spiritualitet, särskilt eukaristin som Guds rikes sakrament – då dras du till den Stora Traditionens källor!
Emilio Alvarez bok, till vilken John Behr, en av vår tids mest betydande ortodoxa teologer, skrivit förordet, ger en vägledning som lär uppmuntra åtskilliga på den andliga resan. Inte minst finns här en ekumenisk vision, framför allt utlagd i bokens slutkapitel, som bekräftar vad många i dag ger uttryck för. Hur en ekumenisk gräsrotsrörelse stilla men kraftfullt är i vardande, där troende från skilda kyrkor förenas ”utan att be om tillåtelse av religiösa byråkrater”, som Alvarez uttrycker det. Medan den gamla ekumeniken, med fokus på dialog mellan kyrkligt valda representanter, alltmer gått i stå, växer en rörelse som överskrider etablerade kyrkliga strukturer och, med Alvarez ord, ”omfamnar ett nytt sätt att vara Guds folk”. Det är en rörelse som inte bara transcenderar samfundsgränder, den suddar ut gränserna mellan enhet och mission, mellan kyrkan och världen. Med en mindre fixerad förståelse av auktoritet och därmed en större frihet till nya initiativ.
Det är denna form av ekumenik som Emilio Alvarez ger epitet ”Andens ekumenik”. John Behr tillåter sig att i sitt förord ställa frågan: ”Är vi kallade att röra oss från det gångna århundradets ’institutionella’ ekumenik mot en ’Andens ekumenik’, som denna bok menar, och är det i själva verket en särskild Pingstens gåva?”
