Närvaron av en profet

Kommande söndags profet i Den svenska evangelieboken är Amos, en herde som ”håller boskap och odlar fikon”. När det politiska ledarskapet grips av hybris och de som skulle vara folkets andliga ledare sviker, måste någon framträda som ännu äger ett oanfrätt samvete. Amos är först ut i skriftprofeternas stora epok, som sträcker sig från sjuhundratalet till femhundratalet före Kristus.

Slående är hur Amos värjer sig för profettiteln och det smicker som kunde åtfölja den. ”Jag är inte profet. Jag tillhör inte det skrået.” Vad Amos indirekt säger är: Lita inte på dem som kallar sig själva profeter! Bakgrunden är här densamma som när Paulus i episteln denna söndag, från Thessalonikerbrevet, skriver att han inte haft någon “baktanke på egen fördel” eller ”strävat efter att bli ärad av människor”. Det fanns de som kallade sig apostlar och gjorde just det! 

Samtidigt som profetskrået i Israel är en brokig samling, och den profetiska aktiviteten präglas av stor variation, har alla profeter – i alla tider – en sak gemensamt: oförmågan att anpassa sig till tidsandan med dess konventionella lögner och eftergifter för människans begär. Profeten är, med en strof i psaltarpsalmen den sjätte söndagen efter trefaldighet, ”sann i tal och tanke”.

Innan profetia är ett sätt att tänka och tala, är det ett sätt att leva. En profets auktoritet består inte i officiella rekommendationsbrev, men i den närvaro profeten förmedlar. Som den ryska författaren Ljudmila Ulitskaja i boken Daniel Stein, tolk beskriver sitt första möte med en samtida profetgestalt: ”Det var som att taket lyfte och en klotblixt svävade genom rummet. Sedan förstod jag att det var en människa som levde i Guds närvaro, och närvaron var så stark att också andra människor uppfattade den.”