När världen blir människans liv

Gud målar ett självporträtt i det element som är människans natur. Så definierar de grekiska kyrkofäderna den process som kallas gudomliggörelse eller på grekiska theosis. Ett skeende, satt i verket av Anden, där den mänskliga naturen helas och återställs till vad den är skapad att vara. 

Det naturliga för människan, i vilket avbildslikheten med Gud består, är att drivas av kärlek: att betrakta världen på ett otvunget sätt, fri från begär, och inte utifrån våra inbillade behov och fantasier. En helgad värld är med andra ord en naturligare värld. Eller med Martin Lönnebos ord: “Några ögonblick av det vanliga är ett större under än vad alla undergörare i alla tider har åstadkommit.” 

Så framträder en vision av människan där det naturliga sättet att leva uttrycker sig i öppenhet för den andre, utan subtila försök att dominera eller exkludera. Som Alexander Schmemann uttrycker det: 

I Kristus blir världen på nytt människans liv, inte hennes död, för hon vet vad hon ska göra med den … allt som är oss givet är fyllt av mening och skönhet.

(Ur boken Stillhetens ledarskap)