När tankarna strövar

Hur kan bönen bli en del av vårt jag, inte bara något vi gör utan något vi är? 

Det är på den frågan den ortodoxa traditionens bönelärare ger ett svar som i förstone kan tyckas allt för enkelt, men som visar sig kunna leda till oanade djup av kontemplation. Börja din vandring på bönens väg genom att praktisera Jesusbönen, säger de. En av dessa lärare, den ryske biskopen och munkfadern Ignatius Brianchaninov (1807–1867), förklarar att syftet med Jesusbönen är att den alltmer ska övergå i inre bön och integreras i våra liv. 

På den inre resan urskiljer Brianchaninov tre steg. Han kallar dem oral bön, mental bön och kordial bön. Det vill säga, läpparnas bön, tankens bön och hjärtats bön. Vi börjar med att högt åkalla Namnet. I den andra fasen, när vi försöker innesluta våra tankar i böneorden, blir vi på allvar medvetna om följderna av vårt fallna tillstånd. Biskop Ignatius kommenterar: ”Det är naturligt att en flock av tankar och bilder stiger upp inom en fallen varelse … Fullständig frånvaro av distraktioner är änglarnas privilegium.”

Det finns med andra ord ingen anledning att låta sig uppröras eller nedslås. Varje gång tanken beger sig ut på strövtåg får vi lugnt och stilla hämta hem den och rikta den mot den vi åkallar. Trogen upprepning av Jesusbönen är det mest verksamma sättet att återföra de vandrande tankarna in i Kristi närvaro. 

Med tiden förunnas vi någon gång erfarenheten av hur tanken stiger ner i hjärtat och förenas med det. Varje gång det sker är det en gåva. ”Skulle någon teknik kunna åstadkomma detta?” frågar Ignatius Brianchaninov retoriskt och skriver:

Nej, det är nåden som skänker detta. Det är en frukt av den helige Ande som ruvar över den kristne i det fördolda, något som den naturliga människan inte kan förstå.