När hjärtat böjer knä

I dag börjar den stora fastan. När askonsdagens mässa firas lyssnar vi till Manasses bön, som utgör en bok i sig bland tilläggen till Gamla testamentet.

Han var regenten i Juda rike på 600-talet f Kr vars devota knäfall för imperiet i norr, Assyrien, förvandlade Jerusalem till skådeplats för svart magi, bisarra kulter och rituell prostitution. Till sist introducerar Manasse en avgud som krävde offer i form av spädbarn. ”Detta ville Herren inte förlåta”, läser vi i Kungaböckerna.

Manasse drabbas av Herrens glödande vrede och hamnar i assyrisk fångenskap, men Krönikeböckerna beskriver hur han i sin misär kommer till besinning och omvänder sig under stor förkrosselse. Manasses bön är ett både gripande och skakande dokument om en människa på knä i förtvivlan inför Gud:

Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig visa mig mildhet. Jag har syndat, Herre, syndat, och jag vet vad jag har brutit.

Gud hör Manasses bön. Han får återvända till Jerusalem och inleder en tid av botgöring då han återställer mycket av det han raserat. Manasse blir ett tecken: hur djupt en människa än fallit, förmår Gud upprätta henne när hon vänder om i uppriktig sorg över sin brottslighet. 

Men hur ska man förstå det motsägelsefulla? Efter de uttryckliga orden om en synd som Herren ”inte ville förlåta”, läser vi: ”Herren bevekade sig och lyssnade till Manasses bön och lät honom återvända till Jerusalem och sitt rike.”

Här påminns vi på fastans första dag om något av det viktigaste under de fyrtio dagar som nu ligger framför: det nya vinet kan inte hällas i gamla vinsäckar utan kräver nya. Där allt ljus var släckt, där allt hopp var ute, där döden regerade, där ingen förlåtelse fanns att få – där skapade Gud något nytt genom den nåd vars famn är vidare än universum.