När Gud målar ett självporträtt
Den excentricitet som Nilos av Ankara så kraftfullt gör upp med, bitvis i satirliknande former, hör samman med en religiös kultur präglad av elitism och självbespegling. Det yttrade sig i omogna föreställningar om andlighet, förstärkta av en fixering vid bekräftelse, berömmelse och inflytande. Det monastiska livet hade blivit en onaturlig avart, i bjärt kontrast med Athanasios beskrivning av munkarnas fader, Antonios, vars andliga kamp handlade om att ”bevara sin natur ofördärvad”, som det uttrycks i den berömda biografin Vita Antonii.
I Filokalias texter definieras frälsning som den process där Gud målar ett självporträtt i det element som är människans natur. Genom detta skeende, som på teologiskt språk kallas gudomliggörelse (theosis), helas och återställs den mänskliga naturen till vad den är skapad att vara. Det är först när våra liv speglar Guds frihet och kärlek, som vi blir vad vi är skapade och tänkta att vara.
Begreppet helighet, som Nilos av Ankara ofta återkommer till, är alltså här identiskt med det naturliga. Om något är naturligt är det just för att det är vad Gud har avsett det att vara. Skillnaden mellan det naturliga och det onaturliga, kan beskrivas som skillnaden mellan att betrakta världen med eller utan begär. Inget i världen är i sig ont. Men när vi börjar se på världen som något vi kan behärska och profitera på, börjar till och med kärleken anta demoniska drag. När den andres värde blir beroende av vad hon gör – i synnerhet vad hon gör för att jag ska känna mig trygg och omtyckt – och inte av vad hon är i sig själv, då avpersonaliseras kärleken.
Det är i det ljuset vi behöver förstå den i Filokalia centrala undervisningen om dygderna och lidelserna. De senare, som också kallas laster, motsvarar de tendenser som gör människan onaturlig: de får oss att betrakta och behandla våra medmänniskor som betydelsefulla enbart i förhållande till oss själva. Den fallna världen är den onaturliga världen, den värld där allt inrättas för att tjäna jagets agenda. Det naturliga för människan, det i vilket avbildslikheten med Gud består, är att drivas av kärlek: att betrakta världen på ett otvunget sätt, fri från ’lidelser’, och inte utifrån våra inbillade behov och fantasier.
Här kommer det begrepp in i bilden som vid sidan om hesychia (stillhet) är det mest centrala i Filokalia, nämligen nepsis. Det står för vaksamhet eller nykterhet, en praktik som är nödvändig att utveckla inte minst i förhållande till det egna jaget. Genom nepsis övar vi upp vår förmåga att se vad olika känslor, tankar och intryck gör med oss. Får de mig att försjunka i mig själv och mina behov eller låter jag dem vara vad de är?
Så framträder en vision av människan där det naturliga sättet att leva uttrycker sig i en öppenhet för den andre, utan subtila försök att dominera eller exkludera. Som Alexander Schmemann uttrycker det:
I Kristus blir världen på nytt människans liv, inte hennes död, för hon vet vad han ska göra med den … allt som är oss givet är fyllt av mening och skönhet.
