När frågorna tystnar

Onsdagens läsning: Jer 2:1–13.

I det andra kapitlet, där Jeremia debuterar som profet, möter vi ett av bokens mest gripande poetiska aktstycken: Gud är den sårade älskaren som svikits av sin ungdoms kärlek. 

Jag minns hur hängiven du var som ung,
hur du älskade mig som brud,
hur du följde mig genom öknen,
genom landet där ingen sår (2:2).

Israel påminns om smekmånaden i öknen. Det fanns en tid när hon var helt beroende av Herren – och lycklig över att få vara det. Här skildras den nyförälskades iver: villigheten att gå vart som helst och stå ut med vad som helst bara man får göra det i sällskap med sin partner.

Men nu har Israel gått ”bort från mig”, säger Herren. Förtrolighet har ersatts av distans. Var gick det fel? Svaret ges i vers 6 och upprepas i vers 8: ”De frågade inte.” Det smärtsamma var inte bara att Israel svalnade i sin kärlek till den Gud som på ett så förunderligt sätt befriat henne från Egypten, fört henne genom öknen och lett henne in i löftets land. Än mer chockerande är att hon upphör att ens fråga och klaga. Två gånger upprepas dessa ord. ”De frågade inte: Var är Herren?” 

När frågorna tystnar dör berättelsen. Den finns inte längre på folkets läppar. Erinringen – minnet av Gud och vad han gjort – är den viktigaste bevarande och formerande kraften. Erinringens måltid – eukaristin – skänker kyrkan hennes identitet. ”Men mitt folk har glömt mig i alla tider”, upprepar Herren i Jeremias andra kapitel. När minnet bleknar och berättelserna upphör att leva söker sig Israel till andra älskare. Men allt som då väntar henne är intighet. Jeremia upprepar orden från Andra Kungaboken: ”De gick bort från mig, följde det som var intet och själva blev till intet”( Jer 2:5. Jfr 2 Kung 17:15). 

Man blir det man hänger sig åt. Den som jagar efter tomhet, blir själv tomhet. Den som söker det som ingenting är, förskingrar sin substans. Förlusten av förtrolighet framträder i uteblivna frågor.