När det nya bryts genom det gamla

Händelserna kring Jesu födelse får i vår bibel sin mest fullödiga skildring i Lukasevangeliets två inledande kapitel. Här får vi bland annat lyssna till tre profetiska lovsånger, vars form och poesi är det närmaste vi kommer Psaltaren i Nya testamentet. Det är ingen tillfällighet att Marias, Sakarias och Symeons lovsånger samtliga har fått en plats i kyrkans dagliga bön vid sidan om psaltarpsalmerna. I poesins och lovprisningens gestalt fångar de inkarnationens ofattbara verklighet med ett språk inspirerat av Israels stora bönbok.

När Anden uppfyller en människa och gör avtryck i hennes själ bryts det nya genom det gamla. De profetiska orden skrivs inte på en tabula rasa, ett vitt blad, de är färgade av böner och texter i den andliga tradition som format den som talar. Därför är det inte underligt att vi hör ett språk mättat av Psaltarens poesi när Maria, Sakarias och Symeon uppfyllda av helig Ande brister ut i jubel över att Herren har vänt sin blick till sin mänsklighet och låtit ljuset gå upp för alla folk. 

I Magnificat, Marias lovsång som har sin givna plats i vespern, hör vi inte bara ekot av Hannas lovsång i Första Samuelsbokens inledning. Här finns spår av flera psaltarpsalmer, inte minst den etthundrasjunde. ”Hungriga mättar han med sina gåvor”, sjunger Maria och lånar ord ur psalm 107:9: ”Han … mättar de hungriga med allt gott.” Och omkvädet i samma psalm utgör själva grundtemat i Marias lovsång: 

De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.

I Benedictus, Sakarias lovsång som hör till tidegärdens laudes, uppfångar vi psalm 18 – ”Jag blev räddad från min fiender”(v 4) – i orden om ”frälsning från våra fiender och alla som hatar oss” (Luk 1:71). Och när Sakarias prisar Gud för ”en soluppgång för dem som är i mörkret” känner vi igen den profetiska poesin i psalm 112:4: 

För de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret.

När så den helige Symeon – vars korta lovsång återkommer i det dagliga completoriet – 40 dagar efter Jesu födelse tar barnet i sin famn i templet och prisar Gud för att ”mina ögon har skådat frälsningen”, ljuder hans ord av bönen i psalm 119:18, som nu gått i uppfyllelse:

Öppna mina ögon,
låt mig skåda det underbara i din lag.

I detta barn har Herren ”visat sig i sin härlighet” (Ps 102:17), och vi hör Symeon, genomsyrad av psalmernas spiritualitet, tala om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk, Israel.” (Luk 2:32)

Kanske blir det aldrig så påtagligt som när julens händelser firas, hur Psaltaren inte bara citeras gång på gång i Nya testamentet. Psalmerna utgör resonansbotten när de människor som under ett helt liv formats av dess poetiska böner, ger uttryck för det ofattbara de fått bevittna i Jesu Kristi födelse i Betlehem.