Monte Subasio

 
I samband med ett besök i det eremitage dit den helige Franciskus och några av hans medbröder drog sig tillbaka för avskildhet och stillhet uppe i bergen ovanför Assisi, kommer jag att tänka på framlidne Hans Olander som för åtskilliga år sedan levde en längre tid tillsammans med oss på Bjärka-Säby. Hans var ett original av numera sällsynt slag. Begåvad, hemmastadd i de klassiska språken, djupt from.
Att jag just i bergen ovanför Assisi drar mig till minnes Hans Olander, beror på att han med sin eminenta språkkänsla bidrog till översättningen av boken Eremitaget, som vid den tiden utkom på Artos förlag. Boken hör hemma i den strikta karthusianska traditionen, författaren är en okänd munk.
Det är en förtätad text om en livsform som endast kan vara möjligt, och lämplig, för ett fåtal, men som samtidigt är starkt allmängiltig. Ett eremitage är ett tecken på det nödvändiga för varje kristen att någon gång dra sig undan världen. Inte för att Gud inte står att finna i världen. All vägledning om retreat och avskildhet i kristen tradition måste vara präglad av en sakramental verklighetsförståelse: hela kosmos är genomlyst av Guds närvaro. Som ökenfäderna brukade säga: ”Sök Gud och fråga inte var han bor.” Eller: ”Gud är här, Gud är överallt.”
Om vi söker oss till någon form av eremitage, söker ett mått av stillhet, är det för att bli befriade från illusionen att någonting alls kan vara verkligt utanför Gud. Den som funnit hjärtats frid behöver inget mer. I den människan är Guds rike förverkligat. Hon bär hela himlen inom sig. Som det heter i sjuttiotredje psalmen: Vem har jag i himlen förutom dig, och när jag har dig frågar jag efter inget på jorden.