Mikrokosm

Medan vi lugnt sitter kvar i van Goghs stol vid den tredje vägvisaren med ett fast grepp om Jagpärlan, berättar författaren för oss varför vi inte behöver blygas för att vi tar den högra stigen, den som pekar mot ”Mikrokosm”. 

Så vad talar för människans särställning? Det mesta, skriver Martin Lönnebo och fortsätter:

Vi är den del av det gränslösa livsmysteriet som vet om det, och som därför både gråter, ler och rodnar, bygger och river altaren, samt hoppas att allt skall försonas, helas, fullkomnas och bli Ett. Detta är ett märkvärdigt beteende bland de tysta brinnande stjärnorna i det stora mörkret.

Människans kallelse, förklarar han med de stora teologerna i den tidiga kyrkan, är att bli det hon är – mer ”djurisk” och mer ”ängelsk”. Som mikrokosm har människan del i allt. Hon är både ande och materia, mörker och ljus, växt och djur. Och har hon del inte bara i mineralvärlden, växtvärlden och djurvärlden utan också i andevärlden, äger hon en ande som inte kan bli jord. Kan hennes tillhörighet till en annan och skönare värld genomlysa och bära vår? Som den kyrkofader han är skriver Martin Lönnebo:

Vi är släkt med allt, allt påverkar allt; vår familj är universum, vårt ansvar gränslöst, vår tro universell, vårt hem oändligheten.

Utmed stigen som pekar åt höger finns en serie konstverk som beskriver vad mikrokosm är för något. Sju pelare som alla bär på en glasglob. Den första är lysande och vittnar om ljusets mirakel vid universums tillkomst; i den andra är en begynnande stjärnhimmel ristad, den innesluter en komet som gett jorden dess vatten; inuti den tredje står Livets träd och på pelaren en bild av mikrober, vår äldsta biologiska släkt; den fjärde innesluter planeterna, våra närmaste grannar i vår del av universum; den femte innesluter en skulptur av en rödhake, i globen faller snöflingor, fladdrar fjärilar, simmar fiskar och havets djur; vid den sjätte är vi framme vid vår egen födelseplats, i globen ser vi en spegel riktad mot himlavalvet, på vilket en liten människa ligger raklång med armarna utsträckta. Runt denna granitpelare slingrar sig en blåglänsande orm i kristall, vid dess fot står en eldsprutande drake och små drakyngel sprider sig. Författaren skriver:

Det känns att vi är hemma nu, detta är världen för Homo spiritus i vardande, detta är nu, detta är van Goghs rum.

Och så den sjunde pelaren, den vi ännu bara ser på avstånd. Inuti globen som är i klarglas vilar en vit ros på en flammande eld, sinnebilden för Homo spiritus i fullbordan. Här övar vi oss att inte ge upp hoppet. Vi är nu nära existensens fullbordan ”i motsatsernas förening vars doft uppfyller Alltet”.

(Granitpelarna med glasglober stod ursprungligen i den lilla trädgården vid det radhus i Linköping där Martin Lönnebo och hans hustru, Britt-Louise, bodde efter att ha flyttat ur biskopsgården. De är formgivna av författaren själv och finns nu på Stiftsgårdskapellets norra sida i Vårdnäs.)