Med blicken österut
När vi i dag inleder julfastan befinner vi oss i en eskatologiskt förtätad tid under kyrkans år. Framtiden kommer oss till mötes under advent, och vi öppnar vår famn för att ta emot den.
Det får bli vår spaning i fastebloggen under adventet. Vi ska närma oss ämnet genom en närläsning av några texter i en av det gångna årets viktigaste böcker, Looking East in Winter av Rowan Williams. Bland andliga brobyggare från väst till öst har Rowan Williams kommit att bli den kanske mest betydande i vår tid. Redan som mycket ung började han orientera sig österut i sin andliga och teologiska utveckling och skrev bland annat sin avhandling om Vladimir Losskys teologiska vision.
I Looking East in Winter sammanfattar han de insikter från ortodox tradition som berikat hans liv och tänkande. Med denna bok vill han uppmuntra kristna i väst att fördjupa konversationen med kyrkans östliga tradition. Det låter sig inte göras utan viss möda, och kan dessutom utmana oss att frigöra oss från en del tyngande teologiskt bagage. Men belöningen kan visa sig långt större än vi vågat föreställa oss.
I ett kapitel med rubriken Rethinking eschatology gör Rowan Williams några reflektioner kring vad han kallar ”eskatologins grammatik”. Till att börja med påminner han om det grundläggande när vi närmar oss ämnet: varje teologi om den yttersta tiden (eschaton) rör vid något som inte kan återberättas, något vi inte kan föreställa oss eller rita diagram över. “Eskatologiskt är det som inte har hänt.” Det är inte en händelse i betydelsen att det har ett före och ett efter. ”Eskatologins grammatik” är därmed i strikt mening jämförbar med ”Guds grammatik”. Det vill säga, även om vi kan identifiera en eller flera händelser som uttryck för Guds handlande i historien, och därmed i relation till oss, är det som Gud gör i relation till sig själv, handlingen som sådan, inget som vi vare sig kan ”granska” eller placera i en ”lista” över gudomliga avtryck. Den har inget före eller efter.
Här gör Rowan Williams en tänkvärd iakttagelse: samma logik gäller Jesu gudom. Det gudomliga i Jesus är inte något som kan hänföras till vissa handlingar eller förmågor. Det är när vi börjar tänka i de banorna – ”det och det som Jesus gör är ett uttryck för hans gudom” – som vi hamnar i en försåtlig dualism. Rowan Williams konstaterar att det enda sättet på vilket vi kan tala om Gud i Jesus, är genom att helt enkelt tala om Jesus. I Jesus pågår inte ett drama där två ”aktörer” – Gud och människa – utverkar en relation av ömsesidighet.
Vad innebär detta för vår förståelse av eskatologin? Låt oss återkomma till det under morgondagen.
