Den översvallande kärleken

Under den två veckor långa Gudsmodersfastan, vars sista dag vi nu nått fram till, har vi gjort nedslag i den andliga trädgård som är förknippad med klosterrepubliken Athos.

Munkarna på Athos kallar sin halvö “jungfru Marias trädgård”. De tror tillsammans med Maria. De tror inte på henne. Men de tror med henne. Lukasevangeliet beskriver Marias reaktion på Ordets inkarnation: Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. 

Maria har två ansikten: ett som är undandraget allas blickar, och ett som är helt öppet mot världen. Ett som är vänt mot Gud i lovsång – “Min själ prisar Herrens storhet” – och ett som är vänt mot världen i utgivande tjänst: “De har inget vin”. Kontemplationens och handlingens ansikten. Det ansikte som är öppet, vänt mot världen i kärlek, står i förhållande till det ansikte ingen annan får se än den Älskade.

Vi har under dessa två veckor sett närmare på hur den filokaliska spiritualitetens inflytande hör samman med denna paradox: skild från allt och förenad med allt. Solitären i Guds namn blir solidarisk med allt skapat.

När kyrkan både i öst och väst firar Marias avsomnande och upptagande till himlen den 15 augusti, är det en fest på gränsen mellan himmel och jord. Den gränsen finns i Maria. I henne upphävs också denna gräns. Hon som står på tröskeln mellan himmel och jord symboliserar kyrkan. Den gammaltestamentlige Sefanja profeterar om Maria: “Hon jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek” (Ser 3:17). Maria kan inte bära på denna kärlek utan att bli ett med den och anta den skönhet som kärleken äger. Samma skönhet skänks åt var och en som blir en boning för Guds “översvallande kärlek”.