Människoblivandet står för dörren!
Utan att idealisera de ortodoxa kyrkorna – de har sina egna problem, ibland insnärjda i snäv traditionalism och nationalism – vidgar Rowan Williams vår horisont på ett både välgörande och befriande sätt när han i sin bok Looking East in Winter frilägger kärnan i den östliga kristna teologin och spiritualiteten. Givetvis finns mycket som är gemensamt mellan öst och väst, men det går inte att komma ifrån att vissa drag framträder så mycket klarare när teologer som Olivier Clément – till vars minne Rowan Williams tillägnat sin bok – uppdaterar arvet från den tidiga kristna traditionen i öst.
Dit hör oviljan att reducera tron till idéer och åsikter som vi använder för att nåla fast varandra vid den ena eller andra teologiska ståndpunkten. I väst har vi vant oss vid att göra trons sanning till en fråga om att ”tro rätt”. Men att tala sant om Gud är inte liktydigt med att ha tillgång till sanningen om Gud. På motsvarande sätt tenderar undervisning om kristet lärjungaskap att uppehålla sig vid beteendefrågor. I bägge fallen är det lätt att vi hamnar i ett ”nagelbitande”, som Rowan Williams uttrycker det. Tror jag rätt? Lever jag rätt? Håller jag mig på rätt sida om gränserna?
Något av det vi i väst har att lära av den östliga traditionen är den starka tilltron till något som ”har hänt”, och som vi stiger in i framför allt när vi firar liturgin. När vi kommer till gudstjänsten behöver vi inte anstränga oss för att det ska hända en massa saker. Vi kan slappna av, dras med i det tidlösa flödet, ta emot, fyllas av tacksamhet, utsätta oss för den helige Andes värmande och transfigurerande ljus. Det räcker långt. Alltför ofta sprider vi som kristna en känsla av nervositet till vår omvärld, menar Rowan Williams.
Vi oroar oss över allt möjligt. Vi oroar oss över världens framtid, över vår egen framtid, över om vi håller reglerna eller om det finns för många regler som folk måste rätta sig efter.
Det vi sett i vår läsning av Looking East in Winter under adventsfastan är hur Rowan Williams ger oss byggstenar till en kristologisk antropologi. En förståelse av oss själva, av vem människan är, rotad i den definition av det mänskliga som den andre Adam ger oss. Insikten att vi som mänsklighet hör samman på ett djupare plan än vi förstår, att det ytterst bara finns ’en människa’, innebär att vi inte kan tala om vad det är att vara människa utan att tala om solidaritet. Om det mänskliga är en ikon av det gudomliga, bevarar vi vår mänsklighet genom att avstå privilegier av olika slag. Synden snedvrider det mänskliga genom att driva oss in i attityder av självförsvar och självbeundran, vi fastnar i tvånget att ha kontroll, få sista ordet, vinna debatten, alltid ha rätt. Så skapar vi en värld av rivalitet, beräkning, dimridåer, krumbukter, vakthållning och osanning i samspelet mellan människor. I en sådan värld är vi destinerade att bli hopplöst isolerade i oss själva, alltmer frenetiska i vårt ”nagelbitande”.
När vi nu på nytt ska fira det ofattbara, Guds människoblivande, är den stora gåva som räcks oss vårt eget människoblivande. Att förkunna julens evangelium är, med Rowan Williams ord, “att förkunna att det äntligen blivit möjligt att bli helt och hållet mänsklig”.
Fastebloggen önskar sina läsare en välsignad Kristi födelses fest!
(Julveckan är en fastefri vecka. Nästa fastedag infaller trettondedagsafton, onsdagen den 5 januari.)
