Människans fråga

Det är tidig morgon. Rödhaken med sin genomträngande sång ”broderar horisonten med vass nål i vilken den fäst sin röda tråd”. Men även andra fåglar konkurrerar redan om utrymmet, lövsångaren bistås av bofinken liksom mästaren koltrasten.

Medan himlen sakta ljusnar inbjuds vi att slå oss ner på stolen vid den tredje vägvisaren för att än en gång begrunda vilka vi är. Det kan vara en hjälp, får vi höra, att gripa omkring Jagpärlan på det radband som hänger över stolskarmen. Människans fråga är påtagligt närvarande: Vad är min kallelse? På orienteringstavlan som är fäst under visarna står bland annat: 

När du är dig själv har du glömt dig själv, som vandrare är du buren av den som bär allt.

Den här gången är valet svårt medger även författaren. På visaren som pekar mot vänster står “Djur”, på den mot höger ”Mikrokosm”. Allt fler vandrare går mot vänster med sina vänner djuren, och även författaren ser dessa som sina bröder och systrar. Inget är väl mer säkert än att vi är släktingar med alla levande varelser. Så vad talar för människans särställning?

Mot vägvisaren lutar sig en mager munk, hans namn är mäster Eckehart. Vad har han på hjärtat? Kan han ge oss någon hjälp inför vägvalet? Till dem som står vid vägvisaren säger han nu med väl modulerad stämma: ”Det vackraste människan kan göra för Gud är att tiga. Tystnaden stiger fram ur den inre rikedomens vishet. Människan ska vara tyst och inte gläfsa om Gud.”

Vi bör alltså tiga för att förstå vad vi ska säga om oss själva. Efter en stunds tystnad fortsätter dominikanmunken Eckehart:

Jag säger er att människan är den varelse som kan bli medveten om den skimrande droppen i hjärtats djup som är havet i dig, och så finner vila från splittringens oro som är den Gudsälskande människans plåga. Gudomen är det vara som ständigt bor i ditt innersta och som evigt föds.

Sedan tillägger munken från Thüringen med eftertryck: Svär trohet till det hos dig som är större än du.” Han uppmanar oss att gå vägen inåt utan att försumma våra förpliktelser på vägen utåt. I den Enes värld går de för övrigt inte att skilja åt. Mäster Eckehart påminner om det självklara: ”I valet mellan andlig extas och kärleksfull handling välj den senare.”