Mandylion

I ett sidokapell på Nidarosdomens södra vägg, där vi under den ekumeniska böneveckan i Trondheim ägnade en kväll åt östkyrkans spiritualitet, finns en stor Mandylion, den mest berömda Kristusikonen mellan 500-talet och 1200-talet. 

Mandylion är ett grekiskt ord för en duk och man brukar därför tala om den som ‘Den heliga duken’. Enligt en tidig legend sändes en duk som Jesus torkat sitt ansikte på till kung Abgar i Edessa, ”den välsignade staden” som de syriska kyrkofäderna kallade den. På ett mirakulöst sätt framträdde Kristi ansikte på duken. Ikonen förvarades i Edessa fram till år 944 då den sändes till Konstantinopel.

Denna ikon brukar också kallas Den av icke-människohand skapade. Genom att dra slöjan från sitt eget ansikte har Gud trätt fram inför våra ögon. Det är den grund hela vår kristna tro vilar på. Utan avslöjandet skulle vi alltid famla i osäkerhet om vem Gud är. Men nu har Gud avtäckt sitt ansikte i tid och rum. Ordet, som var av begynnelsen, har inte bara låtit sig höras. Ordet har låtit sig ses, beröras och kyssas. 

Ikonen kränker inte bildförbudet, men visar tvärtom på dess enda möjliga konsekvens. Just därför att Gud är osynlig och inte kan avbildas blir hans människoblivande den händelse som gör det möjligt att avbilda honom. Som den ortodoxe teologen Leonid Ouspensky uttrycker det: “Utan ikonen är kristendomen inte längre någon kristendom.”

Mandylion i Nidarosdomen.