Självhävdelsen är dödsstöten

Jesaja, påsktidens profet, är en av den hebreiska traditionens mest eleganta profeter. Och en av de mest trosvissa. Han har med rätta kallats Gamla testamentets evangelist. I dag hör vi honom tala om ”vatten över törstande mark” (44:3) – den förnyelse vi alla längtar efter.

De som först mötte dessa ord befann sig i exil i Babylon. Hur vågade de tro något så ofattbart? Det fanns bara en grund för profetens utsaga: Guds trofasthet. Såsom Herren en gång ingrep mot Egyptens farao i förtrycket av Israel, så ska han ingripa mot Babylons despoter. Därför drar sig inte profeten för att driva med imperiets anspråk, dess skrävel över sin grandiosa storhet. Babylon spänner musklerna, men Jesaja är inte imponerad: 

Hör nu på, du som lever i överdåd,
som tronar så säker och tänker:
”Ingen är som jag! (47:8)

Självhävdelsen är dödsstöten för varje imperium. Guds omutliga helighet är garantin för att alla mänskliga maktanspråk förr eller senare kommer att sluta i förnedring. Därför uppmanar profeten de bortförda att redan nu tala om sig själva som fria – ”Jag har friköpt dig!” (43:1) – och inte låta sig skrämmas av Babylons propaganda. Imperiets makt är en illusion, hävdar profeten, endast Guds herravälde består.