Ljusmystiken

I den hesychastiska traditionen, med sitt centrum på berget Athos, är theosis-mysteriet ofta förknippat med ljus. Det oskapade ljus som öppnar både själens och kroppens ögon är identiskt med det ljus som fick Kristus att stråla inför de tre lärjungarna på Förklaringens berg. Den ortodoxa mystiken är en utpräglad ljusmystik och transfigurationen på berget Tabor är därför en nyckelberättelse i denna tradition.

”Jesusbönen får Kristi förklarings ljus att tränga in i varje vrå av vår själ”, skriver Kallistos Ware i den lilla skriften Namnets makt. För den anonyme författaren till En rysk pilgrims berättelser leder upprepandet av Jesusbönen till att världen framträder i en nytt ljus. Själva skapelsen blir genomskinlig för hans blick. Han berättar:

När jag bad med hjärtat verkade allt omkring mig fullt av behag och under. Träden, gräset, fåglarna, jorden, luften ljuset, de tycktes säga mig att de fanns till för människans skull, att de vittnade om Guds kärlek till människan, att alla ting bad till Gud och sjöng hans lov. Därmed förstod jag det som Filokalian kallar kunskapen om alla skapade varelsers tungomål … Jag kände en brinnande kärlek till Jesus Kristus och till alla ting som Gud har skapat.

Men bönen gör inte bara något med pilgrimens förhållande till skapelsen, utan även till andra människor.

Än en gång gav jag mig iväg på mina vandringsfärder. Men nu gick jag inte fylld av bekymmer som förut. Åkallandet av Jesu namn gjorde min väg glad. Alla var vänliga mot mig, det var som om alla älskade mig … Om någon gör mig illa behöver jag bara tänka: ’Hur ljus är icke Jesusbönen’ för att skadan och ilskan tillsammans skall försvinna, och jag glömmer det hela.

När Kallistos Ware kommenterar hur Jesusbönen inte är eskapistisk och världsförnekande utan intensivt bejakande, skriver han: ”Jesusbönen hjälper oss att se Kristus i alla människor, och alla människor i Kristus.” Det oskapade ljuset är på samma gång ett eskatologiskt ljus, som får den andra världen att träda fram i den här världen.