Gudstjänsten: alltings brännpunkt
Det är här, i den vision av gudstjänsten som tecknas när författaren blickar österut, som vi i ordets verkliga mening kan tala om liturgin som en ”karismatisk händelse” för att använda Rowan Williams eget uttryck. Den är inte bara ett tecken på något vi väntar och hoppas; allt det som framträder i de symboliska handlingarna är genom den helige Ande närvarande och verksamt. Rowan Williams citerar i sammanhanget en samtida grekisk biskop, Johannes av Thermopylae:
I varje tid kan den gudomliga liturgin bli den plats och den tonart genom vilken människan lämnar bakom sig den blinda fångenskap som präglar hennes liv. Den plats och den tid där hon finner sina böner besvarade och där hennes hopp och längtan stärks. Och om källan för detta är verkligheten själv, inte teoretiska principer, varför skulle då vår egen tid berövas en motsvarande frälsning?
Vi slås av hur Rowan Williams oavbrutet återkommer till vårt ansvar för den värld vi är en del av. Hans patos gäller en kristen tro som gör en skillnad i våra liv och i den här världen. Och han är djupt medveten om att talet om att på ett förnyat sätt föra in evangeliet i den samtida kulturen med liturgin som grund kan låta både romantiskt och orealistiskt – ”så länge vi uppfattar liturgin som den slutna värld av rituella koder som kritiserades så skarpt av ortodoxa teologer som Schmemann och Clément”, som han uttrycker det. Men om vi menar allvar med att till vår omvärld vilja förmedla en vision av en ny värld som på djupet hänger ihop med världen sådan vi känner den, då måste ”den liturgiska akten” få utgöra brännpunkten i denna vision.
Som den ortodoxa tradition representerad av Clément och andra framhåller, är den fråga vi behöver ställa oss själva om gudstjänsten i våra kyrkor, inte om den är instruktiv eller ens omedelbart begriplig, än mindre om den är underhållande, utan om den är grundad i lyssnandet till det Ord och den händelse som har satt punkt för all mänsklig solipsism*.
Om evangeliet är mer än bara ännu en ideologi eller teori, så är det här vi måste börja, menar Rowan Williams. Medvetna om att en kristen ”inbrytning” i vår kultur inte erbjuder lösningar på diskreta problem eller positiva upplevelser för att övervinna tvivel och lidande. Som när Clément citerar en rysk kristen som i ett TV-program under den sovjetiska eran fick frågan om kristendomen gjorde henne lycklig. Hon svarade då: ”Man är inte en kristen, och går inte i kyrkan, för att bli lycklig. Man är det för att bli levande.”
På vilket sätt kan liturgin ge konkretion åt den insikten? frågar Rowan Williams i avslutningen av kapitlet Liturgical humanism. Och han tillägger: ”Om vi kan besvara den frågan, då har vi lärt oss var vi kan finna en helgjuten humanism.”
*Solipsism är en filosofisk term som betecknar att det enda som existerar är den egna upplevelsen