I själens dunkla natt

Torsdagens läsning: Jer 17:5–18

I Jeremias bekännelser balanserar profetens relation till Gud på en brytpunkt. De rymmer en klagan som är karaktäristisk för den judiska bönetraditionen, och många av de böner vi här hör från Jeremia följer ett mönster som vi känner igen från Psaltaren. Profeten är djupt präglad av Israels liturgiska liv. Gång på gång dyker det upp direkta anspelningar på olika psalmer. 

Bekännelserna är profetens Kyrie eleison. Desperata rop om helande och räddning som suger märgen ur honom. Jeremia kastar sig på Gud, väl medveten om att utan Herren finns ingen hjälp att få. Som i dagens läsning där den tredje av bekännelserna (v 14–18) inleds med orden: 

Bota mig, Herre, och jag är botad! Rädda mig, och jag är räddad!

Böner som drar fram namnlös smärta i ljuset har förmågan att långsamt vidga hjärtat för det hopp som mot alla odds stiger ur avgrunden. Och trots den bittra tonen i många av bönerna är det som att Jeremias uppgörelser med Gud håller honom kvar i relationen till Herren. Han ger inte vika inför livets motsägelser. Jeremia blir aldrig Gamla testamentets Nietzsche. För den som lyssnar uppmärksamt kan därför profetens bekännelser visa på en möjlig väg vidare genom trons vrakspillror efter katastrofen.

På nytt påminns vi om att samtidigt som Jeremias böner är djupt personliga, blir de till böneord för ett helt folk som slungats in i själens dunkla natt. Jeremias bekännelser är inte enbart självbiografiska. När de tas upp i Skriftens kanon är det för att de ger uttryck för mer än bara en enskild människas nöd och troskamp. De ingår i vår bibel därför att de visar sig äga en allmängiltighet och kraft utöver den ursprunglige bedjarens avsikt. Böner avklädda all tillgjordhet, som speglar både ett folks upplevelse av att vara övergivet av sin Gud – och övergivenheten hos en Gud förskjuten av sina egna.