Kom och fyll vår fattigdom
Pingsten får sin första yttring i språket. Tungan liknas i Nya testamentet vid en eld: ”Den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet.” Jakobsbrevet går så långt att den kallar tungan för ”själva den onda världen bland våra lemmar”. All splittring hör på något sätt samman med tungan. Vi angriper och förtalar varandra med våra ord. Söndring och motsättningar, hat och förkastelse bottnar i en djup språkförbistring.
När den eld som kommer från himlen rör vid människans tunga får hon ett nytt språk. Pingstdagens nya tungomål är tecken på något större: överallt där människor talar ord födda av Anden är frukten försoning, samförstånd, enhet. De som tidigare misstänkliggjort och kritiserat varandra, närmar sig nu varandra i ett nytt samförstånd. Ett styng i hjärtat väcker oss till insikt om att det som skiljer oss från varandra är vårt högmod, inte att vi hade ”rätt” och de andra ”fel”.
Pingstens rörelse är den rörelse som drar oss ut ur oss själva den andre till mötes. Det är kärlekens rörelse. I den rörelsen förverkligar människan, Guds avbild, sitt liv, i Kristi likhet. Därför symboliserar pingstdagen målet med det kristna livet.
Kom, Guds egen andedräkt
Kom, du rena arma fläkt,
Kom och fyll vår fattigdom
kom med all din rikedom
Kom med enhet, kom med frid
gör vår tid till hoppets tid
andas i vår längtans bön
ge oss härlighetens lön.
Medeltidshymnen Veni Sancte Spiritus i översättning av A Piltz.
