Kognitiv dissonans

 
Vad kommer det sig att vi har så svårt att möta de utmaningar som klimatförändringarnas innebär med dess dominoeffekter på hela jordsystemet? Varför är vi så tröga till förändring trots att vi vet vad som behöver göras?
Människan har en stor benägenhet för förnekelse och förtvivlan. Ibland framstår utmaningarna så överväldigande att vi blir handlingsförlamade. Vi kanske anar omfattningen av vad som sker, men våra regeringars oförmåga har en demoraliserande inverkan på oss. Eller låter vi oss duperas av röster som försäkrar att klimatkrisen överdrivs, att det inte är så farligt.
Var kan vi hitta motivationen att agera ansvarsfullt? Att krympa glappet mellan kunskap och handling. Maningarna till förändring behöver motiveras av något mer än den egna överlevnaden. De behöver vara rotade i hoppet om att en ny värld är möjlig. Utan det hoppet – utan tron på Guds frälsande makt, inte bara för individen utan för jorden – har vi knappast tillräckliga etiska resurser att ösa ur. Kvar finns då bara det negativa motivet: självbevarelsedriften. Och det väger alltför lätt.