Radband eller inte?

Behöver man använda ett radband när man ber Jesusbönen? När jag ställer frågan till fader Symeon i St John the Baptists kloster i England, uttrycker han en viss ambivalens. Radbandet är på sitt sätt en metod, men talet om metoder och regler i bönen är samtidigt tvetydigt. ”Å ena sidan kan det vara en hjälp, men å andra sidan är det en risk”, säger han och utvecklar:

Jag använder ett radband eftersom det är en hjälp mot distraktioner, det hjälper mig att fullfölja bönen. Men samtidigt får inget begränsa oss. Vi ska be, inte räkna våra böner! Att vi räknar våra böner är ju egentligen lite underligt. Det är kvaliteten som betyder något, inte kvantiteten. Det är sant, i vår fallna värld kan det vara en hjälp. Men vi får inte bli slavar under något. Risken är att det blir ett mål i sig att be de hundra bönerna. Vi behöver kryckor som hjälper oss i vår svaghet, men vi måste röra oss bortom alla slags regler så att vi inte gör oss beroende av vare sig radband eller regler. När Anden kommer oss till hjälp behöver vi inte dessa hjälpmedel.

Paulus ord i Romarbrevets åttonde kapitel om att Anden manar för oss med outsägliga suckar, kan tillämpas på det monotona upprepandet av Jesusbönen men också på det han beskriver som att ”be med sin ande”. Något Paulus säger sig göra ofta i det fördolda men avstår från i gudstjänsten. Jesusbönen kan dock, precis som i klostret i England, användas även i gudstjänsten. Det är ju en bön med enkla och klara ord – nästan provocerande enkel – där åkallan av Namnet frigör gudomlig energi. Som dominikanen Anders Piltz har uttrycket det: 

Namnet är kodordet som öppnar vägen till frälsningen och nådens flöden.