Det är inte enbart den falska förtröstan på säsongväckelsen som lägger hinder i vägen för den ständiga väckelsen i Guds församling, utan det största hindret är nog det att vi kristna i vardagslag är så fattiga att vi just ingenting har att bjuda våra medmänniskor på. I varje fall har vi inte så mycket att det syns och märks och förmår väcka en helig hunger hos sådana som vandrar främmande för Gud. I många fall har de förfärligt svårt att upptäcka att vi äger någonting som de saknar och som de absolut behöver för att bli lyckliga människor. Och det är just detta nutidsmänniskan begär. 

För några årtionden sedan gick man ännu och bävade för helvetet. Ty man trodde på det på den tiden och var absolut övertygad om att ett liv utan Gud ledde till förtappelsen. Därför sökte man frälsning för att slippa undan syndens eviga följder. Och även om det motivet inte var det bästa, så drev det dock många fram till en uppgörelse med Gud. Men idag ligger inte saken till på det viset. 

En modern nutidsmänniska går inte och fruktar för helvetet och längtar till himlen, utan hon begär någonting som i detta nu kan lösa hennes tillvaros invecklade problem och ge henne någonting att leva för. Ty det finns procentuellt flera levnadströtta människor i våra dagar än någonsin förr. Därför är också det stora behovet idag en frälsning som inte bara gör människan redo för döden utan istället gör henne redo för livet. Detta allt kan naturligtvis en levande och sann och rik kristendom göra. Den kan reda ut härvorna i ett tilltrasslat människoliv, och den förmår fullkomligt tillfredsställa själens allra djupaste längtan. Den kan skapa fullkomlig harmoni i vårt innersta och fylla vårt liv med ljus och sång.

Det är sant detta – fullkomligt sant. Men alltför sällan har denna världens barn fått levande, påtagliga och årslånga bevis för denna sanning. Vi kristna – du och jag – har ägt alltför litet av denna kampglada religion och heliga gripenhet, som dag för dag övertygat vår omgivning om att vi ägt något som andra saknat. Vi har inte endast varit andligen passiva utan i långa stycken fullkomligt negativa.

Människor har fått det intrycket att vår religion är en förfärligt tung börda – en lång lista av förbud som förhindrar oss att fröjdas med världen men som ger oss förfärligt litet istället. Och en sådan religion är aldrig tilldragande.

Det är inte så länge sedan jag sent en kväll satt och samtalade med en ung man. Han hade en gång varit kristen men under en torketid och splittringstid i församlingen förlorat livet i Gud. Han levde inte alls i grov synd och last nu, men kontakten mellan honom och Gud var bruten, och hans själ led. 

”Jag har gått med på mötena här så ofta jag kunnat. Ty jag vet att detta är det enda som i verkligheten kan ge innehåll åt livet. Jag ville gärna komma dit själv, men jag vågar inte ta steget, ty jag fruktar att jag kommer att bli förfärligt ensam. Jag vill inte klandra någon, ty jag vet att det inte är rätt att göra det, men jag känner många troende människor och vet att det är ytterst få som tar saken så där radikalt och helhjärtat. Jag har studerat publiken de här kvällarna och jag kan inte bland de troende upptäcka denna heliga entusiasm och gripenhet och glädje som en verklig kristen borde äga. Och hur skall då jag kunna klara upp detta, som de flesta andra har misslyckats med?”

Så ungefär föll hans ord. Och han talade inte alls i en dömande och hård och upprörd ton. Han var lugn – förfärligt lugn – och satserna föll tunga som släggslag i min själ. Jag hade ohyggligt svårt att finna ord och att ge honom rätt svar. Jag försökte tala om att Gud kunde hjälpa och besvara honom, även om han fick lov att stå allena. Jag försökte beskriva den uppgift han kunde få bland de troende och icke troende om han blev en helhjärtat och revolutionär kristen. Men jag fick ingen tyngd i min ord, ty jag visste att han hade rätt. Och jag gav honom rätt, ty jag ville vara ärlig. Men det sved i mig alldeles förfärligt, när han efter en stund reste sig upp och sade god natt och gick ut ifrån lokalen, nedstämd och ofrälst.

Vi kan naturligtvis med fräck överlägsenhet göra en knyck på nacken åt den unge mannens ord, strama på oss och gå vidare utan att fråga huruvida vår kristendom är tilldragande eller frånstötande. Men äger vi en gnista av Jesu sinne i våra fattiga hjärtan så gör vi inte det. Då går vi istället ned på knä i självrannsakan och bön för att få reda på vad som är orsaken till att våra medmänniskor inte dras till Gud genom vår religion.

Vill vi vara ärliga så kan vi inte förneka att vi kristna både i vårt privata liv och i vår offentliga verksamhet ägt för litet av den inre gripenheten – den fullkomliga glädjen och den heliga hänförelsen – för att inte tala om den absoluta sanningen och den gudomliga kärleken. Vi har ägt ett stycke dogmatik, som vi argt försvarat, och en några årtiondens tradition, som vi ömmat för som för ögat; men vi har saknat den heliga elden som kunnat göra oss andligen eldfarliga och smittosamma.

En sådan religion är strängt taget ingenting annat än karikatyrer av levande och sann kristendom. Vi kan naturligtvis inte vänta ständig väckelse innan vi som är väckelsens bärare blivit normala kristna. Och normal kristendom är ständig seger över synden ständig kontakt med himlen – en ständig uppfyllelse med den helige Ande och ett ständigt levande och lågande intresse för andras frälsning.

Så vill Gud ha det. Det visar hans ord klart och bestämt. ●