Jag var nödbedd, klokt nog, när Pilgrim bad mig skriva en artikel om De fattigas lovsång. Jag är nämligen inte fattig och jag vill inte sjunga i andras ställe. Det är inte bra när rika sjunger om hur lyckligt det är att vara fattig. Jag visste också att ordet ”fattig” har många innebörder. Genom att glida från den ena meningen till den andra så kan vi i kristliga sammanhang lätt komma undan, men de fattigas lovsång får inte över- rösta de fattigas litania, deras nödrop, anklagelser och fruktansvärda tystnad.

Fysisk och psykisk fattigdom
Nej, jag ville inte skriva men jag lovade. För det är inte i alla avseenden sant att jag är rik; även jag har prövat att gnola några toner ur de fattigas lovsång och jag vet att kyrie föregår gloria. Jo, man kan vara fattig på många sätt – och nu talar jag fortfarande bara om riktig fattigdom, den som innebär verklig brist och förnedring. Den spelade fattigdomen är mig motbjudande. Även förnedring kan bli mode. När ungdomskulturen blev skenrevolutionär och satte på sig fattigkläder som dyr märkesvara – nötta i särskilda nötningstumlare eller medvetet sönderrivna eller lappade redan som nya – skämdes jag på de fattigas vägnar. 

Jag har själv sett mammorna, min egen ej undantagen, sitta sent om kvällarna lagande ungarnas kläder. De skulle vara lika rena och hela som de välbärgades. Jag kände med alla barnen – även de var bekanta – som skämdes för att de inte hade snygga gåbortkläder och för socknens förnedrande bidrag till inköp av konfirmationskostym och klänning och för det grå armodet hela världen över. Alltså, käre läsare, påtvingad materiell fattigdom är bitter, den skall man inte leka med; har du råd att ha hela kläder, ha det, de fattiga har inte glädje av ditt skrymteri. Det gäller även, och än mer, den andliga fattigdomen.

Andlig fattigdom
Hur är det med den? Med orörliga ansikten sitter vi i kyrkor och missionshus och tar emot försäkran om syndernas förlåtelse. Syndernas förlåtelse! Oerhört! Änglarna fröjdas! Men i rummet är det som om ingenting har hänt. Och kommande vecka händer ingenting med våra brustna relationer och affär är fortfarande affär. Det stämmer: ingenting har hänt. Förlåtelsens ängel återvänder till Kristus och säger sorgset: Det fanns ingen som behövde mig. De var alla rika. Ingen hungrade efter en förlåtelse som förvandlar. 

Den konstlade lovsången, den som hör till därför att den står i agendan, gör ett försök att stiga mot skyn, men den faller med trötta vingar till marken, ty ingen har fått något som fyller själ och kropp med lycka. Numera får man gå på en fotbollsmatch för att se målgörarens oförställda glädje och lyssna till den ostämda spontana lovsången från kortsidorna. Nu inser även läsaren att jag borde ha sagt nej. Det är mycket lättare att skriva en sann klagosång än en sann lovsång. De senare är därför sällsynta.

Fattigdomens väsen
Det är mycket enkelt. Fattigdomen är brist på det nödvändiga, psykiskt, fysiskt och andligt. Grunden till lovsång är att man fått en viktig brist avhjälpt. Lovsångens mått är avståndet mellan brist och överflöd, fysiskt, psykiskt såväl som andligt. Här är det lättare för den fattige, för vad skall man ge för att glädja den ”som redan har allt”? Synderskan i Simons hus sjöng tyst lovsång som dånade i himlen i höjd med Jesu fötter med sitt huvuds kärleksfulla rörelser till välluktande olja blandat med tårar. Den perfekte Simon hade ingenting att tacka för. Hyllningen irriterade honom. Vi talar ofta om att det är för litet lovsång i kyrkan. Svaret har vi i denna liknelse, ty vi är Simon. Boten har Bergspredikan:

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.

Brist på lovsång är brist på glädje över Guds gåvor – och det är mycket sorgligt. Det är fattigdom. Hur skall vi kristna åter bli så rika att den riktiga lovsången dånar som vattenfloder med den rika glädjen i Gud och med kraften att förändra våra liv?

De tre vägarna till rikedom
Även jag som inte ville skriva känner tre sköna vägar som leder till lovsångens land. Att jag var tveksam berodde på att jag visste att det är oändligt mycket lättare att tala än att gå, men att man helst inte bör skilja de två åt. På avstånd förefaller stigarna vara branta, och det är riktigt, på nära håll tycks de rent av vara oframkomliga. Men det finns de som kommit fram. Och de gör en annan bedömning. Kristus, de tre vägarnas mästare, säger: ”Mitt ok är milt och min börda lätt.” Jag rekommenderar därför mig själv och varje läsare att pröva alla, börja med att ta ett steg i taget:

att dela med de fattiga
att inse sin egen fattigdom
att få del av Guds gränslösa rikedom

Det första vittnesbördet om de tre vägarnas lovsång kommer från evigheten, den är en ursång alltid sjungen i himlen. Den är nedtecknad i hjärtat av vår kristna tradition, ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son: den tredje vägen. Han som var rik gjorde sig fattig för vår skull, han delade våra villkor, han blev som en av oss: den första vägen. Detta födde den skönaste av de fattigas lovsånger, de fattigas ursång. Gloria, i uppsättning av änglar. Den uppstäms alltid av dem som går den andra vägen. Men för att vi inte skall blanda ihop de tre skall jag nu ta dem i tur och ordning.

Att dela med de fattiga
Miljoner har vandrat i den Fattiges fotspår och frivilligt delat de fysiskt och psykiskt förnedrades villkor och sjungit de fattigas lovsång. På skärmen till min skrivbordslampa har jag sedan tre år en bild från undret när berget Mokattam i Kairo för mer än tusen år sedan flyttade på sig. När jag skall skriva något som övergår min förmåga brukar jag se på teckningen en stund och fråga: är min tro som ett senapskorn? Och ibland så inser jag: det är kanske inte möjligt för dig, men för Gud är ingenting omöjligt. Och ibland: Gud kanske tycker det är viktigare att du går på besök eller sorterar kläder än skriver artiklar.

Under hösten 2000 bodde jag vid två av Kairos sophögar, Ezbet el Nakhal och Mokattam. Jag ville se med egna ögon och lukta med egen näsa. Jag förstod sedan något mer om hur de fattigas lovsång uppstår. Sopsamlarna kallas på arabiska zabbaleen av Zabbal, dynga. Innan de fattigas lovsång började sjungas på sophögarna kände de sig som dynga, de var sopor bland sopor som levde av sopor. Sopor sjunger inte. Man berättade för mig, att när man talade till dem mötte de inte blicken. År 1974 hände det att en zabbaleen kom in på Farahats kontor och frågade om han hade tappat något. Jo visst, han erkände att han hade förlorat sin klocka. Då halade sophämtaren fram en Rolex, värd kanske 50 000 (möjligen var den falsk, men det förändrar inget viktigt).

– Varför behöll du inte klockan, den hade ju hamnat i soporna? Varför har du besvärat dig med att söka efter ägaren?
– Kristus har sagt att jag skall vara ärlig till livets slut.

Farahat följde med ut till sopberget. Han såg ett elände utan all like. Han ville göra något, men vad? Han kände att han drunknade i detta hav av nöd. Han sökte sig till bönen. I fjorton dagar satt han på berget och bad. Då förde vinden till honom bland alla soporna ett bibelord på en pappersbit. Det gav honom hopp. Men ännu visste han inte vad han skulle göra. Dåraktigt nog började han med de fattigas lovsång. Med en kamrat vadade han bland de stinkande soporna och råttorna och sjöng koptiska lovsånger förstärkta av högtalare. De hade ingenting annat att ge. Jag fick bo i Farahats övernattningsrum på berget. Där läste jag i en vetenskaplig avhandling från USA om en zabbaleen, Sami Wadie Hanna. Hon berättar att när hon var flicka bland soporna 1974 hörde hon denna säregna lovsång. Och det var första gången i livet som hon kände hopp. Och hon hade skäl, ty lovsång har kraft, då som nu, att förvandla sopor.

När jag nu tittar ut genom fönstret ser jag ett förvandlat berg: vatten finns i husen. Där är enkla verkstäder, sjukhus, skolor och en biologisk sopåter- vinning, som är en förebild för storstäder. Allt tas till vara. Sami Wadie Hanna är entusiastisk mellanchef i den framgångsrika mattillverkningen – av rengjorda sopor – med försäljning även till Europa och Amerika. Jag kan också se ingången till en kyrka inhuggen i det berg där man en gång tog sten till pyramiderna. Den är en av kristenhetens största, för den rymmer 20 000. Där är teknikern Farahat präst, nu med namnet Samaan (Simon). Han skall ha bibelstudium på torsdag – som alla torsdagar. Och det kommer – som alltid – att vara mer än 5 000 människor där, snarare 10 000. Och de fattigas lovsång kommer att ljuda stark, nutida karismatisk och forntida liturgisk. Man är klok nog att inte skilja dem åt.

Att inse sin egen fattigdom
Man behöver inte resa till Egypten för att höra de fattigas lovsång. För min del har jag hört den tydligast när jag har begravningsgudstjänster för de svårast handikappade barnen. Att få ett sådant barn är katastrof. Inget annat ord duger, men det räcker inte. Barnet har ingen framtid. Det är fattigt på allt utom själva livet. Ändock är det vid dessa kistor som jag tydligast har hört de fattigas lovsång. Den vi senast tog avsked av kan vi kalla Pelle. Han hade vattenskalle och blev åtta år. Dödsannonsen var en lovsång för att familjen hade fått förtroendet att ha Pelle alla dessa år. Nästan det enda som Pelle kunde göra var att skratta och äta. Han gillade god mat och var en mästare på skratt. Det lockade fram glädjen och ömheten hos andra. 

När han var på dagis – han låg på en madrass på golvet – fick han rodnader på kinderna. Föräldrarna oroade sig till dess de kom på att barnen pussade honom så mycket. Pelle hade i sin svaghet förlöst de andras kärlek. Det är i överförd mening allas vår väg. Att erkänna sin maktlöshet är förutsättningen för lovsången. När man står där på botten och förstår att man är en verklig syndare, då blir nåden dyrbar. Alla stora lovsånger genom kyrkans historia har fötts ur djupen, inte på den glittrande ytan.

Att få del av Guds gränslösa rikedom
För några månader sedan satt vi i vår familj vid morfars dödsbädd, en trofast präst, 96 år gammal. Han var slagrörd och samtalade främst genom vänster hand. Han var nu nästan ingenting. Men det som ingenting var, det utvalde Gud. Min hustru spelade Johann Sebastian Bach, han som avslutade varje komposition med sdg, endast äran åt Gud. Jag läste med Psaltaren, en bönbok som följt honom genom hela livet. Om jag förstod honom rätt, och det tror jag, så ville han helst höra lovpsalmer, de som prisade Herrens härlighet och trofasthet. Mot slutet av hans liv läste jag, med instämmande av hans hand, Symeons lovsång:

Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen, som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Lovsången gick i uppfyllelse. Vi inledde begravningsgudstjänsten med ”Pärlor sköna” (Sv ps 583), som han tyckte särskilt mycket om. Den andra versen lyder.

Utan like,
är Guds rike,
ren i ringhetens gestalt. 
Den det finner
allt han vinner,
skulle än han mista allt.
Vad han äger
mera väger
än var skatt av jordisk halt.

Så fick vi ta avsked av jordens rikaste människa, ty den som har Gud kan ingenting sakna. Att vara så rik föder en mäktig jordisk lovsång samstämd med himlen. ●