Kallkällan
Vi har nått det sjunde vägskälet. Vid var och en av dessa korsvägar finns sju tecken till hjälp för vandraren att orientera sig under livsresan. Där är stolen, vägvisaren, orienteringstavlan, radbandet och Människans fråga. Men också två som vi ännu inte berört: intill varje vägskäl är placerad en ikon, täckt av ett skyddande hölje av sammet, och över stolskarmen hänger en slöja. Författaren kallar den ”Okunnighetens slöja”.
Nu är höljet över den stora ikonen för första gången borttaget, bilden är lutad mot en björk på stigen och mot oss lyser en av den kristna traditionens skönaste målningar, Andrej Rubljevs Den heliga Treenigheten, urbilden för det som var och som är och som skall komma.
Varför står den där, på den smala stigen? Rymmer den en ledtråd till svaret på Människans fråga: “Vad är min kallelse?” Den som ytterst gäller frågan ”Vem är jag?” Svaret kan inte skrivaren formulera, förklarar Martin Lönnebo, det är riktat direkt till läsaren när vi nu för varje vägvisare allt tydligare närmar oss det som filosoferna kallar ontologin, ett ord sammansatt av grekiskans on, varande och logos, lära. Det vill säga, läran om varandets väsen, ”det som ingen helt begriper, vilket ligger i sakens natur”, som författaren uttrycker det.
Vad står det på vägvisaren, som vi denna gång finner i den låga fjällvegetationen? Den ena visaren bär texten på vad författaren kallar ”de fyra dominerande moderna livsformerna”: Göra, Äga, Synas, Njuta. Den pekar mot en stig som mer liknar en landsväg. På den andra visaren, som pekar mot en uråldrig stig, står Vara.
Stolen, som givetvis släpats med hit upp är stöttad mot en björk i sluttningen där den står stadigt. ”Var så god och sitt och ge dig tid”, säger författaren, ”här fordras mycket eftertanke.” Vi uppmanas att gripa om den första av de två vackra röda kärlekspärlorna på radbandet och samtidigt lägga okunnighetens slöja över huvudet en stund. Vägskylten visar på ”ett avgörande val i mitten av vår nutida värld med dess tilltagande konsumism och medialisering”.
Bredvid ikonen är en kallkälla med en liten lekande rännil som fyller på jokken längre ner i dalen. Kan den ge en fingervisning när vi söker svaret på Människans fråga? Skymtar vi här en bild av Homo spiritus som lever i sitt vara? Författaren beskriver källan:
Den är klar, därför att den ger ut, den blir inte tom, ty den får sitt vatten från djupet. Utan ansträngning är den sig själv när den ger; dess yta förblir stilla så att den klart kan spegla himlen.
