"Rensa stammens dialekt"
En munk såg i en vision två stora båtar på floden. I den ena satt abba Arsenios och Guds helige Ande i total tystnad. I den andra satt abba Moses med Guds änglar, och de åt alla honungskakor.
Två olika kallelser, en till tal och en till tystnad.
Bakom den djupa och läkande tystnad abba Arsenios bjöd sina besökare på – han avstod från att öppna munnen när någon kom och hälsade på – fanns inte bara insikten om hur vårt tal så ofta går ut på att ”skapa oss själva”, att hävda vår ståndpunkt, vinna debatten, bevaka vårt rykte. Det är ingen tillfällighet att vi varje fastedag med Efraim Syriern ber om befrielse från “de tomma ordens ande”.
Men tystnaden är även nödvändig för att ”rensa stammens dialekt”, med ett uttryck från T. S Eliot. Inte minst den som tror sig ha ett angeläget ärende behöver oupphörligen granska sitt språk och rensa ut fromma floskler. Ord och uttryck som kanske en gång var sanna och lödiga, men som genom att användas i tid och otid mist sin sälta och substans.
Öknen är den mest omutliga metaforen för den tystnad i vilken vi låter våra älsklingsbilder av oss själva dö och får vila ut från självförsvarets mödor.