Jungfruhonung

I dag inleds julfastan i västlig tradition – i östkyrkan har den pågått sedan den 15 november – även kallad Lilla fastan i relation till påskfastan som är den Stora fastan under kyrkans år. Under denna förberedelse inför julnattens firande av Människoblivandet – först då bryts fastan – ska vi här läsa och reflektera över den bok som i ortodox tradition allmänt brukar beskrivas som den viktigaste kommentaren till Den gudomliga liturgin som publicerats i vår tid. I engelsk översättning har den titeln The Divine Liturgy – A Commentary in the Light of the Fathers. (Den gudomliga liturgin är det vanligaste namnet på söndagens huvudgudstjänst i ortodox tradition, den som i väst kallas Högmässan eller Den heliga mässan.)

Boken är skriven av en prästmunk, Gregorios, i Koutloumousiou-klostret på berget Athos. Den publicerades första gången på grekiska 1982, och kom i engelsk översättning 2008 av Elisabeth Theokritoff, en av vår tids mest betydande ortodoxa teologer. Den har därefter utkommit i flera upplagor på engelska 

Vad är det prästmunken Gregorios gör i denna bok? I ett kort förord skriver han:

En del menar att en samtida kommentar till Den gudomliga liturgin bör återge hur en nutida kristen skådar, hör och rör vid Kristus. Men på grund av denna författares andliga blindhet, dövhet och okänslighet, har han vänt sig till dem som har skådat det sanna Ljuset, som har hört Ordet och ”rört vid Mästarens obefläckade huvud”, dessa som är evigt samtida. Därför är denna bok en sammanställning av helgonens erfarenheter av eukaristin, och framställer Den gudomliga liturgin så som den levdes av dem och fortfarande levs i kyrkan.

Här har prästmunken Gregorios med andra ord, som han också själv uttrycker det med en formulering från ordspråksboken, samlat ”jungfruhonung” (24:13) från de heliga, ”den andliga honung vars sötma ger näring åt hela mänskligheten”.

Det starka liturgiska fokus som är utmärkande för östkyrkan, och som blir så tydligt när vi läser Gregorios från Athos, ska inte uppfattas som att det rör sig om en lite mer exotisk form av högkyrklighet. Det hör snarare samman med en vision av gudstjänsten som förkroppsligandet av den förvandling – transfiguration – som Anden utför. En förvandling som inte innebär att människan blir någon annan eller något annat, men att hon förverkligar den potential till gudslikhet som hon bär i sin natur så som skapad till Guds avbild. Ett förverkligande som sammanfattas i östkyrkans viktigaste teologiska begrepp: theosis (gudomliggörelse).

När vi de följande veckorna läser ur en bok som går igenom och kommenterar den ortodoxa liturgin finns därför åtskilligt, för att inte säga mycket, som även gäller den eukaristiska gudstjänsten eller mässan även när den firas enligt västlig rit. Och som kastar ljus över målet med det kristna livet. I vilken tradition vi än står behöver vi, som Johannes Chrysostomos uttrycker det, växa i förståelse av eukaristins mysterium: ”Vad det är, varför det gavs och till vilken nytta det är.”