Dragkampen

Efter första söndagen i fastan inleder vi i dag läsningen från profeten Jeremias bok, som pågår tills vi träder in i stilla veckan. På denna plats ska vi kort reflektera över de dagliga läsningarna ur denna profetbok, som tar sin början med kallelsescenen i det första kapitlets inledning (1:1–10).

”Nej, Herre, min Gud!”, hör vi Jeremia ropa ut. Vem skulle inte, ställd inför ett liknande uppdrag, hejda sig? Men vi kommer inte undan frågan: Är kallelsen ett öde man inte kan värja sig för? Det enda som är utom räckhåll för vår fria vilja? Ett märkligt ord dyker upp senare i Jeremias bok. Efter en längre dialog med Herren sätter profeten ord på en insikt som långsamt klarnar:

Jag vet, Herre, att människan inte bestämmer över sin egen väg, att vandraren inte själv styr sina steg (10:23). 

Vi kan alltid opponera oss när Gud kallar. Vi kan till och med försöka stå fast vid vårt nej och gå vår egen väg. Likt Jona, vars bok vi läste dagarna som följde på askonsdagen. Men Gud återkommer. Sin kallelse och sina nådegåvor ångrar han inte. Eller som det heter i Romarbrevet: ”Ingen kan göra motstånd mot hans vilja” (Rom 9:19). Jeremias protester tycks fåfänga. Gud får till sist som han vill. ”Jag skall ge dem en enda vilja och en enda väg” (32:39).

Vi väljer inte vår väg. Men vi väljer vår livshållning. Få har satt ord på innebörden av viljans överlåtelse som Dag Hammarskjöld: 

Gråt, gråt om du kan, men klaga inte. Vägen valde dig och du skall tacka.

Och likväl: människan reduceras aldrig till en marionett i Guds hand. Frihetens gåva, människans adelsmärke, kränks inte. Gud inväntar den överlåtelse som måste ske av eget beslut. ”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Vi är alltid fria att lyssna till – och följa – en annan röst. Så som Saul, eller Judas, valde att göra. I spänningsfältet mellan Guds intentioner och människans suveräna frihet utspelar sig historiens drama. Det är en dragkamp där den som älskar mest till sist vinner.