”Jag var där, jag såg det med egna ögon!”

I århundraden har den första strofen i Romanos Melodens berömda julhymn från 500-talet sjungits i den ortodoxa liturgin på juldagen. Den börjar med orden:

Jungfrun föder i denna dag den Översinnlige.

Det är naturligtvis inte bokstavligen ’i dag’ som jungfrun föder sitt barn. Men den liturgiska gudstjänsten är kyrkans återinträde i den händelse vi firar. Inte som en idé eller som en stämning. Liturgin vilar på pneumatologi – Andens kraft – inte psykologi. 

Därför är det lilla ordet ”i dag” gudstjänstens viktigaste. Men hur kandet förflutna bli närvarande genom att vi firar det? Är det inte bara ett språkspel, en lek med orden, när vi i liturgin säger ”i dag”? Det gemensamma minnet ställer oss, genom den helige Andes närvaro, inför ”det förflutnas förbryllande närvaro så påtagligt att det kan sägas vara bokstavligt, inte bara metaforiskt”, som Erik Varden uttrycker det. I ritens form utspelar sig hela Jesu liv inför våra ögon när vi kommer tillsammans för att fira gudstjänst. Jag var där, jag såg det med egna ögon! 

Den linjära tidens gränser överskrids genom en samupplevd anamnes. I morgon är vi ögonvittnen när österlandets stjärntydare kommer till Betlehem för att ge barnet sin hyllning. Och vi deltar i uppvaktningen.