Guds ord till själen
Det sägs ibland att Psaltaren ”egentligen” är en sångbok och att det är som sådan den i första hand ska användas. Men stämmer det?
Anders Ekenberg, katolsk teolog och kyrkomusiker, är en av dem som i likhet med andra nutida forskare visat hur Psaltaren i den tidiga kristna traditionen var långt mer än en liturgisk sångbok. Att Psaltaren kom att betraktas som Bibeln kärna vid sidan om evangelierna berodde på att man såg den som bärare av den profetiska och poetiska uppenbarelsen. ”Den ger oss inte bara ord för vår bön, vår klagan och vår lovsång”, skriver Ekenberg, ”utan är minst lika mycket Guds ord till oss, ett ord att ta emot, besinna och införliva med vår inre människa.”
Även om vi kan spåra exempel på hur psalmerna sjöngs i gudstjänster redan under de första århundradena, var det vanligare vid den tiden att Psaltaren användes som personlig bönbok eller som helig skrift i gudstjänsten. Den lästes och kommenterades i predikan och utgjorde en form av lectio divina för enskilda kristna. I poesin dolde sig profetia: här igenkände man Jesu ansikte, hörde hans röst, såg hans öde skildrat inför sina egna ögon.
Det enskilda bruket av Psaltaren är rotat i judisk tradition och fromhet. Det var långt ifrån enbart i tempelkulten som man i Israel använde psalmerna. Under Jesu tid förekom ett mångskiftande bruk av Psaltaren, den var inte minst en del av den personliga andakten. Det förklarar varför Jesus själv var så förtrogen med psalmerna. Just detta enskilda bruk av Psaltaren får senare stort utrymme bland eremiterna och munkarna i öknen när den monastiska rörelsen växer fram mot slutet av 200-talet. Idisslandet av psalmerna hörde till den viktigaste andliga födan.
När det med tiden blir vanligare att man också använder Psaltaren i den gemensamma bönen, sker det till att börja med genom att en solist reciterar psalmerna medan de övriga lyssnar eller stämmer in i ett omkväde, det vi i tidebönen kallar antifon. Under 300-talet blir denna praxis en del av söndagens liturgiska ordo, något som speglas i Johannes Chrysostomos uppmaning i en predikan att ”inte sjunga psalmomkvädena tanklöst”. Han tillägger: ”Varje vers är nog för att skänka oss mycken vishet.” Därför ger han sina församlingsbor rådet att ”samla på psalmomkvädena som på dyrbara pärlor”.
Det sätt på vilket psalmerna i den tidiga kristenheten i första hand uppfattades som Guds ord till själen och först i andra hand användes som bön och lovsång till Gud, visar vilket brett användningsområde Psaltaren erbjuder. Och den är lika viktig i den personliga läsningen och bönen som i den gemensamma gudstjänsten. Enskild tidebön är inte det ”näst bästa” för den som inte har möjlighet att delta i en gemensam laudes eller vesper.
