Ingen utväg

Tisdagens läsning: Jer 20:7–8

Ett budskap som det Jeremia levererar i skuggan av templet har sitt pris. Inte bara i form av motstånd och förföljelse utifrån utan också förtvivlan och mörker inifrån. Att en reaktion av det slag som nu följer skulle komma är knappast överraskande. Ändå tar den sig oväntade, för att inte säga chockerande, uttryck. I spänningsfältet mellan tillit och förtvivlan genomgår Jeremia en själskamp som de flesta av oss aldrig ens varit i närheten av, fångad i några förtätade rader i dagens läsning:

Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget.

För ett ögonblick, och läst genom vår egen tids raster, kan man undra om en person benägen för så tvära kast är lämpad för den utsatta position Jeremia anförtrotts av Gud. Eller behöver vi vända på frågan? Var det just hans tunna hud som gjorde honom till den mest lämpade? Jeremia skulle sannolikt inte ha passerat någon av vår tids så kallade ledarskapstester där allt handlar om att ta kontroll över bilden av sig själv, att älska att se sig i rollen som ledare. Låt oss säga som det är: Jeremia hatade tidvis sitt uppdrag. Det gjorde honom grinig, irriterad och svår att ha att göra med för både Gud och människor. Det kritiska budskap han tvingades frambära dränerade honom på all kraft. Och nu får vi bevittna hur Jeremia söker en utväg. Han ber helt sonika om att få bli entledigad från sitt uppdrag. Mer än så: han vill bli befriad från Gud själv.

Men hur tar man sig ur Guds grepp? Den dialog mellan profeten och hans Gud som nu utspelar sig, den femte och sista av Jeremias bekännelser, återges ocensurerad i vår bibel. Vi hör en rebellisk profet proklamera att han är trött på Gud: Han gör allt för att skaka av sig uppdraget, för att få Gud ur tankarna. 

Men det går inte. När Jeremia försöker tänka på annat ökar i stället det inre trycket. Han kämpar emot, men det är som att hans kropp håller på att upplösas av det instängda budskapet. Det måste ut. Det är nu Jeremia avger den bekännelse som mer än en kunnat identifiera sig med när man övervägt tanken att överge kallelsevägen: 

Då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte

Långsamt nyktrar profeten till. En insikt växer fram, en ny klarhet. Kallelsen är inte förhandlingsbar. Den gäller inte en mandatperiod, som om den vore ett tillfälligt projekt i livet. Dess anspråk är absolut. Med Dag Hammarskjölds ord: ”Att kallelsevägen slutar på korset vet den som gått in under sitt öde.”