Ikonen och förnekelsen av inkarnationen
Hur ska man beskriva kristendomens egenart? I det kapitel som nu följer – om bild och teologi – lånar Torsten Kälvemark inledningsvis ett ord av Paulus som en beskrivning: ”Bokstaven dödar men Anden gör levande.” Eller som Kälvemark själv uttrycker det: ”Bokstaven antyder och bilden bekräftar.”
Den kristna tron bygger nämligen inte på någon skrift. Den håller däremot vissa texter för heliga därför att de vittnar om det som är trons verkliga grund: att Gud blev människa och bodde ibland oss och att några kunde se honom sådan han var.
Att bilden kom att bli så avgörande i den kristna kyrkan, och så har förblivit i ortodox tradition, hänger samman med två förhållanden. Den ena är att frälsningen är knuten till begreppen avbild och likhet, som vi möter redan i skapelseberättelsen, och vars förhållande tillvarandra varit föremål för otal utläggningar av ortodoxa teologer. I dessa reflexioner finns en rikedom av tankar och metaforerna som tillsammans bidrar till att skapa ”den dynamiska människosyn som är den östliga traditionens signum”, som Kälvemark uttrycker det. Det är återställandet av den genom fallet skadade gudsbilden som här setts som det kristna livet mål. ”Frälsningen är en process där den vanställda avbilden långsamt restaureras till dess att den återfått sin första form och gestalt”, skriver Torsten Kälvemark.
Det andra som skapar en bildens teologi är naturligtvis inkarnationen, ”kristendomens grundläggande dogmatiska faktum”, med Vladimir Losskys ord. När den stora bildstriden bröt ut på 700-talet var den en förlängning av de teologiska striderna flera sekler tidigare, de som handlade om Kristus som på en gång sann Gud och sann människa. ”Förnekelsen av bilden sågs som en förnekelse av inkarnationen och därmed också av människan som Guds avbild”, skriver Kälvemark. Huvudargumentet för ikonernas teologer – av vilka Johannes av Damaskus var den främste – var att Kristus kunde ses och beskrivas eftersom han blivit människa.
En av Johannes moderna översättare till engelska, David Andersson, sammanfattar i några tillspetsade rader den store ikonförsvararens teologi och ställer den samtidigt i relation till vår egen tid:
Johannes visar att ikonoklasternas ställningstagande börjar med en ofullständig förståelse av att Gud blivit verklig människa och att det slutar med en religion som blivit så ”renad” och ”reformerad” att den har blivit ”avinkarnerad”, en manikeism i vilken kroppen inte är värd att frälsa … En sådan ikonoklasm är mycket mer än ett historiskt problem. Vår egen tids ”populära” och ”civila” religion – den som ofta framställs som kristendom – handlar verkligen inte heller om den inkarnerade Gudomens gestalt.
