Idol eller ikon?

Finns det en poäng i att vi aldrig får veta namnet på änkan i Sarefat i den gångna söndagens första läsning?

Hon är ingen idol – sådana har ett namn, förknippat med stil och utlevelse – men hon är en ikon. Hennes liv handlar inte om henne själv. I henne ser vi bilden av en människa som inte bara offrar sin bekvämlighet men också riskerar sitt liv. Hur sällsynt är det inte i en kultur där narcissismen finns överallt och självbehärskningen ingenstans. Där tanken att vi som människor ”inte lever för oss själva och inte dör för oss själva” – för att citera Paulus – uppfattas som arkaisk. Hon gör det hon gör, inte för att hon är speciellt modig eller from men för att hon vet att hennes mänskliga värdighet kräver det av henne.

Är det detta som är det ”enda nödvändiga”? Att inte leva för sig själv, men för Herren, och därmed för den värld han skapat och utgivit sig för. Är det den lätta bördan Jesus talar om? För vad är det som gör livet tungt och fyllt av bekymmer, om inte just de värden som sätter självförverkligande och tillväxt framför självförglömmelse och förnöjsamhet. Den lätta bördan, sa ökenfäderna, är korset: det befriar oss från föreställningen att livet handlar om oss.