I hjärtat av staden

I övergången mellan 1960- och 70-talet sökte sig den unge prästen Pierre-Marie Delfieux för en tid till den nordafrikanska öknen. Efter att en period ha delat livet med en liten gemenskap av “Jesu små bröder” i Charles de Focaulds anda, drog han ensam ut i öknen. Under ett års tid levde han i ett eremitage som han byggt med egna händer, där Bibeln och sakramentet var hans enda sällskap. Under denna eremittid mognade långsamt kallelsen att ”i hjärtat av staden leva i Guds hjärta”. Det blev upprinnelsen till den första Jerusalemkommuniteten, grundad mitt i det sjudande Paris, på andra sidan floden Seine i förhållande till katedralen Notre Dame.

I den gamla kyrkan S:t Gervais, som Paris ärkebiskop kardinal Marty anförtrodde åt Pierre-Marie Delfieux och den kommunitet han grundade, rullar munkar och nunnor flera gånger om dagen ut sin bönematta mitt i den brusande storstaden. Varje tidebön inleds med en längre stunds tyst bön, vanligen en halvtimme, då bröderna och systrarna böjer knä på golvet framför altaret och övriga som deltar sitter bakom dem på enkla pallar i kyrkan.

Varje liturgi har en tydlig pneumatologisk riktning: den inleds med en åkallan till den helige Ande, antingen från den östliga eller den västliga traditionen. Den liturgiska sången är tydligt influerad av den musik som skapats av dominikanen André Gouze, med omisskännlig inspiration från bysantinsk tradition. Utöver själva liturgin är den östliga traditionen påtagligt närvarande i vördnaden av ikonerna, det rikliga bruket av rökelse och prostrationerna. 

När jag den gångna söndagen deltog i dagens första tidebön i S:t Gervais, en lovsång till den Uppståndne, anade jag varför så många vittnat om hur den egna bönen fått nytt liv i mötet med denna bedjande gemenskap. Här finns en stilla uppmärksamhet och koncentration som drar in mot Guds hjärta. Som en kvinna berättar: ”När jag deltog i kommunitetens gudstjänster slogs jag av med vilken lätthet jag här kunde söka Guds närvaro, mitt i storstadens jäkt.”

I dag finns Jerusalemkommuniteten inte bara i Paris, men i ett antal europeiska storstäder, liksom i Montreal i Kanada. Förutom bröder och systrar som lever ett monastiskt liv i staden, har kommuniteten lekmannagrenar som i vardagen anknyter till deras spiritualitet.

På frågan ”varför Jerusalem?” svarar broder Pierre-Marie Delfieux i kommunitens regel:

Genom att Jerusalem är en stad given av Gud till människor och byggd av människor för Gud, är det den främsta av alla städer. Och eftersom vår kallelse är att leva i staden, är vi Jerusalems munkar och nunnor. Sök därför en hjärtats gemenskap med alla Abrahams barn, judar som muslimer, som likt oss tillber den ende Guden och för vilka Jerusalem också är en helig stad.