Hustavlan
Enligt Domostroj, en hustavla hos fromma troende i det gamla Ryssland, bör varje kristen oavlåtligt ha Jesu namn på sina läppar ”i kyrkan och hemma och på torget, stående och sittande, på varje plats, medan hon säger: Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare.”
Efter att i tre år ha övat på detta sätt utlovade hustavlan god frukt:
Bönen uppslukar hjärtat och hjärtat slukar upp bönen och börjar ropa denna bön oavbrutet dag och natt och det befrias från alla fiendens nät genom Jesus Kristus, vår Herre.
När ”bönen uppslukar hjärtat” behöver människan inte längre spekulera över Guds väsen eller fråga honom om det ena eller andra. ”Jag [har] helt lämnat tanken på att ’bevisa’ att Gud och den stora Meningen finns eller att exempelvis kyrkan behövs”, skrev Martin Lönnebo.
Jag minns hur han under en tågresa för många år sedan satt och läste boken om den ryske 1800-talspilgrimen. Han räckte mig boken, uppslagen på första sidan. ”Läs det här!” sa han och pekade på det inledande stycket. Jag läste:
Av Guds nåd är jag en kristen människa, efter mina gärningar en stor syndare, till mitt stånd en hemlös pilgrim av lägsta börd, ständigt på vandring från ort till ort. På ryggen bär jag en påse med torrt bröd och innanför blusen den Heliga Bibeln. Det är alla mina jordiska ägodelar.
Det var berättelsens naivitet, den skenbara enkelheten som dolde så stora djup, som fascinerade Martin. Han hade tidigt införlivat den tradition där gudomligblivandet är återspeglingen i människan av Gudomens enhet och enkelhet. För pilgrimen är förenklingen – i bönen uttryckt i upprepandet av Namnet – ”vägen till den tätast möjliga föreningen med Gud”, som Tito Colliander uttrycker det i förordet till den svenska utgåvan av En rysk pilgrims berättelser.
Förenklingen får med tiden människan att träda ut ur sitt eget jag och helt ge sig hän åt föremålet för kärleken. I denna förening ”föder ett Du ett jag”, skriver Martin Lönnebo i Det visa hjärtat, hon tillhör nu ”de som söker ett odelat hjärta”:
… asketer och ökenfäder,
munkar och nunnor,
bedjare och mystiker,
vanliga gudfruktiga gudsälskare
och alldeles vanligt kyrkfolk
som helt litar på Gud,
de som låter vinden sopa bort spåren
av egen gärning och märkvärdighet,
ty överallt ser de spår av Gud.
som fyller ensamheten med Närvaro
och förgänglighet med evighet.