”Hos er för alltid”

I Ekumeniska Kommunitetens lektionarium inleder vi i dag läsningen av Jesu avskedstal i Johannesevangeliet. Det tar sin början i det fjortonde kapitlet och sträcker sig till det sjuttonde kapitlet. Läsningen fullbordas på pingstafton. Hela detta avsnitt är ett av evangeliernas absoluta krön, här ger Jesus den undervisning om Anden som lägger grunden för kyrkans tro på Guds treenighet, själva hörnstenen i all kristen teologi.

I dag hör vi Jesus tala om någon som ska vara ”hos er för alltid” (14:16). I dessa fyra ord avtäcks den djupt personliga innebörden av det som skett genom Kristi påsk och Andens pingst: hos er för alltid. Nu finns inte längre någon övergivenhet, ingen ensamhet, ingen bortglömdhet för ”den som tror på mig”, som Jesus säger till de två systrarna i Betania när deras bror är död.

Vi kan självfallet känna oss övergivna, ensamma, bortglömda. Vi utbrister fortfarande ibland med Maria i Betania: ”Herre, om du hade varit här…!” Som om det var därför sjukdom och lidande drabbade oss, att Gud var frånvarande.

Men nej, han är hos oss för alltid. Förföljelse, trakasserier, martyrier drabbar Jesu lärjungar omedelbart efter pingsten. Men Gud var hos dem. Alltid. Hans närvaro i deras liv utestängde inte prövningen och döden, men den hindrade dysterheten, självömkan och förtvivlan att få fäste. Allt det som är värre än döden, och som kan lamslå själen när tanken börjar gro att Gud inte är med oss.