Om konsten att vara ensam i ett rum

När den franske matematikern och filosofen Blaise Pascal antydde att all vår olycka härrör ur vår oförmåga att vara ensamma i ett rum, satte han fingret på ett dränage som får så många relationer att utvecklas i destruktiv riktning. Balansen mellan gemenskap och ensamhet har gått förlorad. Kanske har den aldrig existerat.

Umberto Eco var inne på samma sak när han diagnosticerade den sjukdom som hemsöker själva hjärtat av vår kultur: horror vacui. Skräcken för den tid och det rum som inte är fyllda till brädden, om det så är av aktivitet, prat eller mat. 

Utan den jämvikt som ett mått av ensamhet, avskildhet och tystnad ger, blir våra relationer till sist ömsesidigt förtärande. Insikten om hur man på rätt sätt lämnar andra i fred, det vill säga respekterar de andras behov av ensamhet, är den matris ur vilken välmående relationer och en kreativ enhet-i-olikhet växer. 

Här finns en avgörande nyckel till andlig mognad, som inte är detsamma som det vi ibland kallar ”personlig utveckling”. Bristen på verklig mognad hör samman med vår oförmåga att vara ensamma i ett rum. Det är bara i det rummet vi upptäcker djupet i vårt självbedrägeri, grumligheten i våra motiv. Men det är också i det rummet den blick når oss som tar oss ut ur oss själva, bort från strävan att behärska världen, in i den frihet som föryngrar gemenskapen.