På hoppets knivsegg

De livsöden vi dagligen får del av i vår kommunitets synaxarium är sällan några framgångsberättelser. Det finns inget triumfatoriskt över dem. Inte heller är de exempelberättelser med undertonen: ”Så borde du också leva.” Sådana kan vara ganska deprimerande för självkänslan.

Vad som berör i dessa berättelser är integriteten och tålamodet hos de människor vars liv skildras. Vad utfallet än blir. Hur det än går. Varje sådan berättelse är en plats bräddfull av hopp. Här finns inget apokalyptiskt språk, ingen högoktanig retorik om framtiden – det är vad vi minst av allt behöver – däremot tecken på att förvandling och förändring är möjlig. I vår planets nuvarande belägenhet har berättelser av det slaget en enorm betydelse. De utgör tillitsfulla ”platser” att stå stadigt på.

När vi just nu lyssnar till de mest initierade forskarna i frågor som rör klimatförändringarna, ser framtidsutsikterna knappast lysande ut. Då kan det vara viktigt att höra hur många av dem som är engagerade för klimatet och miljön betonar att vad frågan nu gäller är inte bara att lösa morgondagens problem, men att finna ett sätt att leva med integritet i dag. Att leva sant. Där måste vi måste börja om vi vill gestalta hopp. Som Vaclav Havel en gång uttryckte det: ”Verkligt hopp är inte övertygelsen om att det komma att gå bra, utan vissheten om att det är värt att göra någonting oavsett hur det går.” Hope against hope. Men alltför ofta vill vi att det vi hoppas ska vara något vi kan planera för eller förutsäga. Det ska likna hur det var tidigare. Som nu: en önskan att vi på andra sidan pandemin ska kunna ”återgå till det normala”. 

Enligt Bibeln är hopp om det vi kan se eller föreställa oss inget hopp alls. Verkligt hopp inbegriper ett moment av att släppa taget, inte minst om det vi så gärna vill ska hända. Men inte på ett passivt vis. Hoppet lever på en knivsegg. Å ena sidan vet vi inte vad som väntar runt hörnet, Bibelns löften övergår allt vi kan föreställa oss och vi kan inte blicka in i framtiden. Å andra sidan uppfordras vi att handla, ett steg i taget, i förtröstan på en större berättelse om världen och en Gud som är oavbrutet närvarande. Som C S Lewis uttryckte det: ”De kristna som har gjort mest för den här världen är just de som har tänkt mest på den kommande.”

Det är berättelserna om dessa kristna vi behöver ta med oss in i adventstiden.