”Allt ska brinna”

 
Hur ska man se på den ”himmel-och-jord-ska-brinna”-teologi, som präglat betydande delar av pietistisk och evangelisk kristenhet i efterreformatorisk tid? En teologi som ofta hänvisar till de drastiska Jesusorden om att ”himmel och jord ska förgå” (Matt 24:35), och som inte sällan mynnar ut i en apokalyptiskt färgad förkunnelse om jordens undergång. Och hur ska de orden i sin tur förstås i relation till det svindlande löfte, också formulerat i Nya testamentet, som tycks peka i en annan riktning: ”Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”? (2 Pet 3:13)
När man lyssnar till förkunnelser som håller fast vid ”allt-ska-brinna”-modellen döljer sig under ytan hos dessa ofta ett gemensamt drag: det ambivalenta förhållandet till skapelsen och det materiella. Synar man det hela närmare framträder en kristologi som befinner sig på ett sluttande plan, liknande det felslut som i den tidiga kyrkan kom att gå under namnet monofysitism. Kort uttryckt, ett sätt att tänka på och tala om Jesus Kristus som inte fullt ut förmår ta till sig att Jesus i alla avseenden delar vår mänskliga natur – och därmed är en del av skapelsen.
Om Gud själv blir människa, och dessutom som skapad varelse försonar hela skapelsen med sig, säger det sig själv att varje föreställning om att Gud till sist ska rata denna skapelse och ersätta den med ett nytt kosmos, skapat ur intet, knappast kan kallas kristen.