”Helvetet ligger bakom oss”
Samtida med Madeleine Delbrêl, som vi skrev om förra veckan, var en annan färgstark kvinna i Frankrike under 1900-talets första hälft: Maria Skobtsova, eller Maria av Paris, som hon också kallas efter att ha blivit kanoniserad i den ortodoxa kyrkan 2004. De två lär aldrig ha mötts, den ena var katolik, den andra ortodox, men beröringspunkterna mellan deras liv är påtagliga.
Maria, eller Elisabeth som hon egentligen hette – hon tog sitt nya namn efter Maria av Egypten – var född i Riga men flyttade med sin familj till S:t Petersburg där hon i unga år rörde sig i radikala konstnärskretsar. Hon skrev själv poesi och målade, lärde känna stora ryska diktare som Alexander Blok och Anna Achmatova, träffade Tolstoj, Berdjajev och många fler. Men det som framför allt kom att utmärka Maria Skobtsova från mycket tidigt var det outtröttliga engagemanget för de fattiga och olyckliga.
Maria Skobtsovas liv var händelserikt. Hon var gift två gånger, fick två barn, lämnade tillsammans med sin familj Ryssland 1920 och kom via Konstantinopel och Serbien till Paris. Där dog hennes dotter Nastia 1926, något som kom att bli en vändpunkt för Maria. Senare talade hon om hur döden kan bli liksom ”en dörr som plötsligt öppnas mot evigheten. Hela ens naturliga liv har rubbats, fallit sönder; begär har slocknat, det meningsfulla blir meningslöst och en annan, ofattbar Mening får vingar att växa på ryggen.”
Efter att hon 1927 skilt sig från sin make mognade beslutet fram att bli nunna. Men hon sökte ett annat klosterideal än det traditionella. På rue de Lourmel 77 i Paris organiserade hon ett slags klosterliv som gjorde det möjligt att driva soppkök, hålla igång hjälpverksamhet för ryska emigranter och ge husrum åt hemlösa. Huset var samtidigt en samlingsplats för unga intellektuella som tillhörde den ortodoxa kyrkan, med föreläsningar, diskussionskvällar och regelbundet gudstjänstliv. En av dem som periodvis bodde i huset var Lev Gillet, mer känd under pseudonymen ”en munk från östkyrkan”.
Maria Skobtsova hade fått sin teologiska skolning genom umgänget med många av de betydande ryska exilteologerna, hon hade lusläst Filokalian och hennes andlige vägledare var fader Sergei Bulgakov, sofiologins stora förespråkare inom rysk teologi. Men hennes egen teologi var i grunden enkel, med en stark koncentration på det andra budet, att älska sin nästa som sig själv. ”Vi är kallade”, skriver hon, ”att upprätta den äkta mänskliga gemenskapens mysterium gentemot alla falska relationer människor emellan. Det är den enda väg på vilken Kristi kärlek kan leva; ja, det är den enda vägen för livet – utanför råder döden.”
Man kunde få intryck av att den heliga Marias liv var glädjelöst och krävande, men, som Andrew Louth påpekar, då har man inte förstått henne rätt. Louth skriver: ”Det finns ingen ansträngning och inget tryck här – det är frågan om att fångas upp av Guds kärlek och förbli i hans försyn och kärlek.” Något som illustreras av vad hon säger till en av sina vänner när den tyska armén sommaren 1940 tågar in i Frankrike:
”Jag är inte rädd för att lida. Jag älskar döden.” När han då frågade henne hur det skulle bli efter döden, svarade hon: ”Rymligt. Och då ska vi få veta en hemlighet: att helvetet redan ligger bakom oss.”
På grund av sina djärva insatser för att rädda judar arresterades Maria Skobtsova och fördes till Ravensbrück, där hon avrättades i gaskammaren den 31 mars 1945.
