Med barnets blick

Den andliga människan – Homo Spiritus – är den lekande människan, hon som genom lek, och med alla sina sinnen, övar sig i att vara människa. Leken som livstydning fick tidigt i kyrkan sitt viktigaste uttryck i gudstjänsten. Liturgin utvecklade sig till ett drama där frälsningshistorien spelas upp inför våra ögon i realtid. Allt utspelar sig i ett evigt nu när tid och rum upphör. Martin Lönnebo skriver:

I den kristna världen föds Gudsbarnet varje jul, Frälsaren dör och uppstår varje påsk och i varje mässa, dopvattnet förvandlas till skapelsens urhav, själen leker ”hoppet om ett meningsfullt universum och en ”fullkomlighet där ingenting fattas”.

Det är därför en rik liturgi är så barnvänlig. Processionerna, kläderna, ljusen, vattnet, rökelsen, färgerna, korstecknandet, bugningarna. För att delta i denna heliga lek behöver man bevara barnets blick och sinne. Vuxna, som glömt hur man leker, invänder ibland att ”barnen kan väl inte förstå vad alla symboler och riter betyder”. Men hur skulle man kunna förstå den Outgrundlige? Gudstjänstens mening är inte att förklara tron, men att ta emot den genom firandet av vårt barnaskap. I österns kyrkor är det därför barnen, från de allra minsta till de lite större, som först av alla döpta tar emot de heliga gåvorna när eukaristin firas. 

Att lek och glädje inte står i motsats till allvar påminns vi om av en glad liten munk i brun kåpa som står vid den sjätte vägvisaren. ”Denne vår lekande munk, broder Frans”, säger författaren, ”har inte riktigt förstått allvaret i skillnaden mellan levande och dött, mellan litet och stort, mellan möjligt och omöjligt. Ja, till och med mellan heligt och profant, ty det mesta som är blir heligt i hans blick.” Han tillhör dem som inte riktigt förstår sig på gränser och upphöjdheter och nedsänkningar, de som menar att det inte är långt mellan himmel och jord. Broder Franciskus har gråtit mycket, därför är hans ögon så rena att de kan se Guds härlighet i det som ingenting är. “Broder Allvar och systrarna Lek och Glädje är tillsammans i honom”, skriver Martin Lönnebo och avslutar detta kapitel innan han vandrar vidare i vänster riktning:

Om mänskligheten får tusen år till, så hoppas jag att vi i väst också på allvar kommer att leka dessa heliga lekar, ty de är arttypiska för människan.