Guds vånda

Torsdagens läsning: Jer 2:21–31

När profeterna talar om Gud – och för Gud – talar de inte på distans. De jonglerar inte med gudsbilder. De talar som vittnen. En människa kan bara förstå, och tala om, det hon redan har förstått. I övrigt bör hon låta arket förbli blankt. 

Den som i Jeremias bok söker utläggningar om Guds natur att inordna i en systematisk teologi får leta förgäves. Här finner vi bara en människa vars själ vibrerar av mötet med Guds patos. Någon som insett att det inte är möjligt att förstå Gud, men väl att föra dialog med Gud. Att tillbe och älska. Och genom profeten lär vi känna en Gud vars reaktioner på människans handlande och världens händelser vittnar om någon som inte förmår förbli oberörd av vad som sker i världen. Det är sig själv Gud sörjer i profeternas litanior. Jeremias Gud är inte bara en Gud som styr världarna i majestät och vishet, det är en Gud som älskar, som våndas över sin skapelse, som känner och vill bli känd av människan, och därför aldrig upphör att vädja.

Vädjar han förgäves eller närmar sig den dag av självinsikt som Jeremia förutser?

Nu kommer vi till dig,
ty du, Herre, är vår Gud.
Fåfäng var vår dyrkan på kullarna,
fåfängt vårt larm på bergen.
Endast hos Herren, vår Gud,
finns räddning för Israel (3:22b-24).

Den insikt som får människan att komma till sig själv är upptäckten att hon hela tiden varit föremål för Guds omsorg. Det får henne att söka Gud – ”Nu kommer vi till dig” – och finna sig själv. Det stora imperativet i Bibelns värld är ”Känn din Gud”, inte ”Känn dig själv”. När människan förstår att hon är i Guds blick, börjar ögonen långsamt öppnas för den egna existensens gåta. Det finns ingen verklig självkännedom utan gudskännedom.