Guds kunskap om Gud
Teologiprofessorn Bengt Hägglund (1920–2015) berättar i en av sina böcker om en japansk kollega som bland annat undervisade buddhister om kristendom. Efter en sådan föreläsning kom en student fram till honom och sa: ”Nu förstår jag vad som är skillnaden mellan kristendomen och andra religioner. I kristendomen är trosinnehållet relaterat till verkligheten.”
Bengt Hägglund kommenterar att man givetvis även inom andra religioner talar om en relation till verkligheten, men hur den buddhistiske studentens yttrande uppenbarligen hade ”en mera distinkt betydelse”.
I läsningen av och meditationen över Bibelns texter är vi sökare av sanningen. Inte som ett objekt, ett stycke kunskap att vrida och vända på, men som en person. Som Paulus uttrycker det: I förhållande till förebilderna i det gamla förbundet är Jesus i sin person ’verkligheten’ (Kol 2:17). Det innebär också att vår tro vilar på faktiska historiska skeenden som de bibliska författarna var vittnen till.
När Jesus talar om sig själv som ’sanningen’, säger han indirekt att kunskap om Gud – det sanna, det goda, det sköna – förutsätter att vi går i dialog med honom. Inte bara läser om honom. I all verklig dialog måste vi vara beredda att ge upp vår förförståelse av den andre; i den andliga dialogen utsätter vi oss för Gud – den Främmande – och påbörjar resan till en djupare förståelse av vem Gud är och vad han vill oss.
Frågan om hur vi kan nå förståelse har filosoferna ägnat stor tankemöda. En av 1900-talets mest betydande filosofer, Hans-Georg Gadamer (1900–2002), var intensivt upptagen av just denna fråga. Hur ska vi förstå dem som tillhör historien och som vi möter i deras texter? För Gadamer hörde förståelse och inlevelse nära samman, något han fångade i ett begrepp som blivit klassiskt: Horizontverschmelzung. Verklig förståelse sker först när vår horisont som läsare av en text smälter samman med författarens horisont.
Om vi närmar oss bibeltexterna för att avtvinga dem svar på våra förutbestämda frågor, kommer ingen förståelse att uppstå. Verklig kunskap förutsätter att vi blottar oss för den som talar till oss, villiga att låta oss påverkas och förändras. Den kris det innebär att släppa taget om tolkningar av Bibeln vi länge levt med får inte bara marken att rämna under våra fötter. Den får horisonten att vidga sig. Krisen står i sanningens tjänst. Den tar oss närmare verkligheten.
En fördjupad förståelse av Gud växer ur en fördjupad delaktighet i Gud. För när vi talar om kunskap om Gud, talar vi om den kunskap Gud har om sig själv, och som en människa bara kan få del av genom Anden. ”Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss” (1 Kor 2:11-12). Denna kunskap kan vi alltså inte hämta fram ur vårt eget inre, den är en Andens gåva.
Därför är teologin en disciplin som förutsätter bön. Den är till sitt väsen doctrina spiritualis, andlig insikt. Det var detta Evagrios av Pontos (d 399) klarsynt, och av erfarenhet, satte ord på i sin koncisa definition av teologen, återgiven i Filokalian:
Teolog är den som ber i ande och sanning, och den som ber i ande och sanning är teolog.
