Glöm inte din kallelse, Israel!

Går det att tro på en framtid för mänskligheten? 

I vårt lektionarium, där vi nu har lämnat Moseböckerna och gör nedslag i Josuas bok, slås vi gång på gång av hur bibeltexterna oavbrutet är upptagna av Israel som det utvalda och privilegierade folket. Här finns onekligen en “exklusivitet”: ett folk är helgat åt Gud. Utvalt och sär-skilt. Det kan därför vara överraskande att upptäcka hur många de texter är i den hebreiska Bibeln som vidgar horisonten för Guds omsorg till att gälla alla folk. 

Före Israels existens är folken, jordens alla nationer, på Guds radar. I berättelserna i Första Moseboken finns därför inte den aggressiva exklusivitet som senare tenderar att bli ett mönster som Israel faller in i. Även om Israels unicitet är självklar, får också de ”förkastade” bröderna, Ismael och Esau, en plats och ges en värdighet. 

Denna universella vision ramar in profetlitteraturen och sätter in profeternas kallelse i ett globalt perspektiv där Guds rike föregrips. Inte minst i Jeremiaboken blir det tydligt hur Herrens formande och fostran av sitt folk har ett vidare syfte än Juda rikes framtid eller ens församlandet av det söndrade och förskingrade Israel. Därför angriper profeten Jeremia nationalistiska stämningar som ger näring åt självupptagenhet bland folket. De får inte glömma sin kallelse. De finns inte till för sin egen skull. All nationell och religiös chauvinism innebär den största fara för Israel.