Glädjens teolog

 
För att förstå Alexander Schmemanns vision kan man utgå från det andliga testamente han överlämnade åt sina närmaste på dödsbädden 1983. Det bestod i två nej och ett ja. Nej till religion. Nej till sekularism. Ja till Guds rike. Religionen och sekularismen gör egentligen samma sak: förpassar Gud till det religiösas sfär, och hindrar den därmed från att knådas in i samhället och kulturen i övrigt.
Guds rike, så som Schmemann förstår det, handlar inte om att denna världen ska ersättas av en annan värld, utan att världen ska transfigureras. Kyrkans tjänst för världen, hennes leitourgia, syftar till denna förvandling. Kyrkan lämnar världen, men överger den inte. Gudstjänsten firas här i tiden, men uppenbarar något som tiden inte kan rymma, det är därför söndagen kallas den åttonde dagen – en dag utanför tiden. Guds rike har gjort entré i historien för att dra hela historien till sig. Schmemann skriver:

Liturgins kärna består i att lämna den fallna, fragmenterade tiden och flytta in i en tid som är återupprättad i hela sin fullhet. Därför firas hela liturgin i Anden.

Det var inte underligt att en vision som denna gjorde Schmemann till en ”livets och glädjens teolog”, och Kälvemark avslutar kapitlet som han gett denna rubrik med att citera Alexander Schmemann i ett av hans sista föredrag, om liturgi och eskatologi, i Oxford 1982:

Egentligen finns ingen teologisk definition av glädjen. För vi kan aldrig definiera den känsla av glädje som ingen kan ta ifrån oss och på denna punkt tystnar alla definitioner. Ändå: det är bara om denna uppenbarelse av Himmelrikets glädje i all sin fullhet sätts i centrum för vår teologi som det blir möjligt för teologin att på nytt behandla skapelsen i dess sanna kosmiska dimensioner.