Fullbordan

I den äldre kristna traditionen menade man att människan mår väl av att meditera över sin död. ”Tänk på din dödsdag”, skrev Evagrios av Pontos mot slutet av 300-talet. En av hans sentida lärjungar, biskop Martin Lönnebo, tog upp tråden i boken Det visa hjärtat: ”Var inte rädd att se dig som död tio sekunder varje dag. Ditt döda ansikte ska hjälpa dig att göra ditt levande levande.”

När Johannes av Korset på 1500-talet, med en blandning av allvar och lättsinne, brukade avsluta ett samtal med orden ”och för övrigt ska vi snart dö”, var det bara uttryck för en lugn och saklig förvissning. Livet som ett lån, ett pund att förvalta, för att en dag återlämnas med personligt ansvar. Livet som en skola i väntan på examen. Livet som en åker att odla för en skörd att en dag inhösta.

När livet ses som en övning i kärlek för att en gång bland Guds änglar leva det man lärt, blir det mindre viktigt att klamra sig fast vid det. För den som älskar är döden fullbordan, inte avslutning.