Chaire!

Det var en glädjens dag när Gudaföderskans avsomnande, som man säger i syrisk tradition, i går firades över hela jorden. En högtid som sedan 500-talet har infallit den 15 augusti, såväl i öst som i väst och i orienten. Själv hade jag förmånen att fira dagen tillsammans med bröderna i det syrisk-ortodoxa Korsets kloster i Ålberga, mellan Norrköping och Nyköping. En andlig härd i vardande vid sidan om allfarvägarna.

Ibland glömmer vi att Maria är glädjens profet och helgon mer än kanske någon annan. Inom konsten har hon genom historien ofta framställts högtidlig och allvarsam, ibland på gränsen till dyster. Inte som den jublande unga kvinna som i Lukasevangeliets inledning reagerar på ängeln Gabriels hälsningsord: Chaire! Denna traditionella grekiska hälsningsfras som har innebörden Fröjda dig! bleknar onekligen i latinets Ave och blir än mer otillfredsställande i engelskans hail och svenskans hell.

Maria fylls av glädje vid ängelns hälsning och beger sig omedelbart till Elisabet i vars hus hon överväldigas av helig Ande och brister ut i sin Magnificat, den mest storslagna av lovsånger som med sitt revolutionära profetiska budskap inger tröst och hopp åt de fattiga och marginaliserade.

Ja, Maria är förvisso den gråtande modern vid sin sons kors, men även om det inte uttryckligen sägs att hon var en av de kvinnor som såg och mötte Jesus som uppstånden, är det högst sannolikt att hon också var där. Så som hon var närvarande vid himmelsfärden och i den övre salen inför pingsten. 

Att låta Maria få sin rättmätiga plats i gudstjänst och fromhet är att ge glädjen det utrymme som den har i hennes liv. Därför är den dagliga vespern, med sin Magnificat, oumbärlig i varje församlings och kommunitets firande av Timmarnas liturgi. 

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min Frälsare!

Fröjda sig, Mariam! Och Mariam fröjdade sig.